Dag 18. Little Havana och hemfärd. Good bye, Fluwida!

Då är den ”o-äntligen” här. Dagen vi fasat för varje dag som vi kollat på webbkameran från torget hemma och sett snö och slask…. Vi ska åka hem. Högst motvilligt, vilket är konstigt för i alla fall oss vuxna som faktiskt aldrig varit på en så här lång resa tidigare, men som definitivt brukar tycka att sisådär 8-10 dagar är vad man klarar av. Att kombinera det härliga klimatet med att åka runt och byta miljö, verkar verkligen vara vår grej.

Fot i motljus (med palm) sista semestermorgonen. Klassiker.
Ajdå, får man verkligen trampa på sin pappa så där?
”Jag älskar inte håj idag, Åsa”. (Håret blåser i ansiktet när hon försöker äta bananen.)
På väg mot Little Havana.

Gårdagens vin satt faktiskt lite i huvudena i morse, men vi var ute vid poolen innan nio för att verkligen pressa ur det sista ur semestern. Typiskt nog var det den finaste väderdagen vi haft på Miami Beach, så nog sved det lite att lämna poolen och solen, men när man sedan väl är iväg så slår hjärnan lyckligtvis om till travel mode, och man fokuserar bara på själva resandet. En rätt intressant iakttagelse angående det är att jag (utan att tänka på det) inte sminkat mig en enda gång på hela resan, men när jag tittade mig i spegeln på flygplatsen, såg mina ögon helt plötsligt jättekonstiga ut utan smink…. Som sagt, hjärnan slår verkligen om. Semestern är uppenbarligen slut.

Vi turistar i Little Havana.

Så här borde alla papperskorgar och soptunnor se ut! (Dessutom olika motiv på dem.)

Peter med fler tjejer än vanligt.


Vi checkade ut och packade bilen utan problem. Vi har ju, konstigt nog, knappt shoppat något, så det var inte ens problem att stänga väskorna. (Det enda obehaget, förutom hur tighta jeansen helt plötsligt blivit, var att se alla oanvända prylar i väskorna. Vi har skrivit listor till nästa resa. Där står bland annat: ta med en tredjedel av de kläder du tror att du behöver, ta INTE med handdukar och inte tre par skor om utifall… )

Little Havana, som jag skrev om för någon dag sedan, ligger bara ca nio minuter från flygplatsen, så vi passade på att ta ett besök där på vägen. Det är en ganska stor stadsdel och vår gps var inte så hjälpsam när det gällde att bestämma vart i området vi skulle, men till slut blev det ”Little Havanas walk of fame”, och vi blev inte besvikna. Vilket häftigt ställe! Vi har aldrig varit på Kuba, men nog fick man känslan av att vara där. På den lilla gatstump vi gick (vid lunchtid en vanlig onsdag) fanns massor av målningar, graffiti, utsmyckade papperskorgar (!), pensionärer som satt och spelade domino, pyttesmå barer/restauranger/fik/cigarraffärer, folk som satt på trottoaren utanför pyttesmå ställen med en kaffe eller en bit mat, levande musik från tre ställen och världens bästa kaffe. Det hävdade i alla fall den trevliga kvinnan som drev det lilla coola stället där vi till slut hamnade, och vi säger inte emot. Supermysig miljö och väldigt gott kaffe. Dessutom hade hennes man tydligen gjort den häftiga inredningen själv. Little Havana är helt enkelt ytterligare ett område som vi gärna vill utforska mera. Vi måste helt enkelt ta en resa till. Minst.

Dricker bästa kaffet i stan
”Talking to me?”
Egentligen skulle jag bara ta en bild på kaffet, men barnen har blivit så vana vid att smila upp sig att jag självklart inte kunde motstå dem.

Nu ångrar han att han inte köpte sig en hatt….
Roliga detaljer överallt.

Till och med McD har ”kubaniserat” sina skyltar.
Barnen har också blivit lite fylligare under resan.

Filminspelning, fotografering eller bara väldigt speciellt ställe?
Massor av (gammalt) folk som spelar domino (?)

Avlämningen av hyrbilen på Avis gick föredömligt smidigt och snabbt, liksom alla de tråkiga sakerna med bag-drop, security och förflyttning på flygplatsen. Jag trodde att vi skulle bli av med vår Alvedon-flaska som ju dessutom (gud förbjude) inte låg i en sådan där bombsäker liten plastpåse, men röntgenkillen  bara vände och vred lite på den och la sedan med ett slags minimal axelryckning ner den igen. Skönt med vettiga människor! (På utresan fick vi slänga Mimis klämmis för att hon var över två. Hade hon varit yngre hade hon alltså fått behålla den. Hur denna idioti bara kan få fortgå är faktiskt ett av världens större mysterier.)

Uppkopplade
Denna lilla kavata figur röner många leenden när hon traskar förbi. (Fast kanske tur att alla manliga passagerare till Israel – min gissning – inte förstod svenska. ”Titta, mamma, en tomte till. Hohoho.” :D)

Nu sitter vi på flygplanet och har ungefär halva [flyg-]resan kvar. Dubbelsätet till höger om oss var ledigt, så en snäll flygvärdinna rekommenderade oss att ta det, så vi skulle få lite mer plats, vilket Mimi utnyttjat till att sova över två säten, och Inna till att flytta runt på sig och mig en massa. Ett tag kopplade hon in sin iPhone till en skärm och kollade på film på den bredvid. Detta barn…!

Det gäller att utnyttja utrymmet. 
Hon känner sig hemma…
Hejdå Miami och Fluwida!

Vi förlorar sex timmar på hemresan, så egentligen borde man verkligen försöka sova, men att synka ihop det verkar inte bli lätt. När Mimi vaknade, somnade Inna och sov i flera timmar, samtidigt som Mimi höll full låda, så vi vuxna har inte fått mycket ro. Att vara föräldraledig på fredag känns som ett bra beslut. Skönt att ha helgen på oss att ställa tillbaka dygnet och mentalt förbereda oss för jobb och dagis efter fem veckors jullov/semester dessutom.

Hund i snor är faktiskt lika roligt varje gång. 
Det är inte mycket som rubbar dessa två så länge de har sina telefoner. Helt fantastiska under även denna resan. ❤️
Allt bagage kom fram. Alltid skönt. F.ö osedvanligt smidigt att ta sig igenom allt på flygplatsen och ut till P17, där ”Toyan” givetvis startade på första försöket. (Att Peter sedan obegripligt nog även denna gång körde helt vilse på väg till bron, nämner jag givetvis inte.)
Malmö skyline…. eh?

Under hemresan genom Sverige är det väldigt svårt att inte slås av skillnaden i färg. Från dessa sanslöst klara, härliga färger till grått, grått och åter grått. Inna undrade just hur länge vintern varar, och ifall vi alltså måste vara inomhus i flera månader. ”Kan vi inte åka en runda till Fluwida i morgon också?” Jo, gärna!!!!  Under eftermiddagen idag har vi på allvar gått igenom vår ekonomi, våra föräldradagar, vilka betalkort som är bäst osv, och kommit fram till att vi verkligen ska satsa på en liknande resa nästa år. Då är tanken att vi flyger med Norwegian till Orlando, och sedan får vi se.  Som en bra start har vi (idag) sagt upp våra andra kreditkort och tänker oss att spara en del på resan med deras cashpoints, och nu tänker jag faktiskt – lite mot mina principer – göra reklam för det. Ett helt gratis kreditkort där 1% av det jag spenderar blir till pengar att resa för. Perfekt ju!    Testa gärna här så får både du och jag direkt 200 cashpoints att resa för.

Med tanke på namnet på denna blogg är det dags att sätta punkt, säga hejdå och tack för fina uppskattande ord från er som faktiskt har läst. Det är häftigt att inse att någon faktiskt läser det man skriver, och känslan när jag själv tittar tillbaka bland inläggen är ”wow, har vi ändå gjort så mycket kul”, så chansen är stor att det blir mer bloggande från någon annan resa (antingen här eller på en ny, lite mindre specifik adress). Polen är väl ingen direkt högoddsare i så fall…. Eller Florida 2018….  Stay tuned…..

Dag 17. Miami South Beach. 

Vilken tur att vi ändå, hastigt och lustigt i morse, bestämde oss för att ge South Beach en chans! Vi visste ju att vårt intryck av södra delen av ön möjligen var lite påverkat av situationen den där dagen vi tänkte besöka den i början av resan. Hungriga, trötta med en halvhysterisk Mimi i baksätet och fast i bilkö efter bilkö. Kanske inte idealiska förutsättningar… Idag gled vi dit på en kvart, tjugo minuter, fick direkt parkering i ett centralt parkeringshus med moderata priser, och kunde gå ut och strosa med pigga, glada barn. Vilken skillnad! Och vilken trevlig stadsdel! Visst, klart att det är turistigt med tjatiga inkastare, bedrägliga servitörer och massor av hotell, men det är också rent och fräscht, inbjudande och trevligt med många grönområden och en jättefin strand. Jag är himla glad att det är den bilden vi får med oss hem! Det är t.o.m så att vi kan tänka oss att ge Miami en chans till. Här finns ju ”lite” kvar att göra.  Insåg f.ö under resan ner till SoBe (South Beach) att vi inte alls bor på Mid Beach, som är otroligt fashionabelt, utan på North Beach, som är lite mer för vanligare människor.

C.S.I Miami
Loews hotell hade ju inte varit så dumt att bo på nästa gång. Det ligger faktiskt tre oskrapade trisslotter bortglömda i min väska…
Supertrevlig lekplats mellan Ocean Drive och stranden. Färgerna ser nästan overkliga ut.

Vår SoBe-dag började med en promenad från Loews flotta hotell längs med strandpromenaden ner mot Ocean Drive. Vi tog ett tämligen långt stopp på en jättetrevlig lekplats och tog sedan ”inkastar-sidan” av Ocean Drive för att hitta ett fik där vi kunde äta glass. Renodlade fik verkade det vara värre med, och letandet slutade med att vi vände och gick tillbaka till det första stället vi såg… The SugarFactory. Som vanligt när man tänker ta en fika, hinner det bli lunchtid innan det blir av, så när vi väl satte oss, beställde vi (till barnens missnöje) lunch först. Varsin god lite annorlunda hamburgare och de obligatoriska stripsen till barnen. När vi kommer hem ska de få leva på broccoli i tre veckor som motvikt… Maten var god, och efteråt fick barnen gå in i affärsdelen av restaurangen och välja glass. En kula i strut och något slags julgodis som skulle vara för halva priset blev 22 dollar. Tur att glassen var god. När vi skulle betala frågade vi servitören om service var inkluderad, eftersom vi hade för oss att vi hade sett det på menyn, men han hävdade att så inte var fallet, så vi dricksade 18%. För att sedan läsa på kvittot att 20% service redan var inkluderat i priset. Sådant lämnar alltid en sur eftersmak till ett i övrigt väldigt trevligt restaurangbesök med perfekt ”coola bilar- och roliga människor-spanläge”.

En kula i strut the American way
Gissa om hon gillar den?
Kärlek
Mimi fick smak för att ta både bilder och selfies…
Att få ”bubbelvatten” är verkligen ingen självklarhet i Florida, men här kom det t.o.m i riktigt snygg design. (Flaskan framför den snygga maken…) så ingen tar fel.)

Samarbete på hög nivå

När vi lämnade restaurangen upptäckte vi att en av Mimis älskade Paw Patrol-flipflops saknades. Utan för stora förhoppningar vände vi återigen tillbaka på Ocean Drive, och minsann, precis när vi höll på att ge upp, så låg den där på trottoaren! Bra dag idag, helt enkelt!

När t.o.m övergångsställen och polisbilar är coola är det lätt att få ett gott intryck av en stad.

Yes!!!

Mimi fotar och Inna poserar. ❤️
Det Inna gör…. gör Mimi…. <3

Batmobile?!
Kontraster…


Efter flipflop-jakten strosade vi runt bland coola bilar och hus en stund innan vi tog oss ”hem” till North Beach igen. Lite lite lite bittert var det att inse att hotellets poolområde då redan börjat hamna i skugga, men när den soldyrkande delen av familjen (undertecknad) insett att solen nådde bubbelpoolen, var det lilla problemet ur världen.

Fredagsmys en tisdag! Ur led är tiden!
Pyssel på G.
Kan inte låta bli att undra om man är lika nöjd med sitt namn idag, när det är presidentbyte….

Efter någon timmes sol och bad fick vi sällskap av vännerna från andra sidan gatan, så medan de tre tjejerna badade ytterligare någon timme, löste vi världsproblem över god, lokal öl, som Andreas bjöd på. Badet blev sedan till pizza, vin och mer världsproblemlösande i vår lägenhet, vilket blev en mycket trevlig final på vår resa. Med tanke på hur vi följt i varandras spår under den här resan, så ses vi säkert snart igen i Polen, New York eller Florida.

 

Dag 16. Oväntat möte i Miami. 

Dag 16 är här och paniken över hemfärden börjar sakta men säkert drabba i alla fall mig. Inte nog med att det är kallt och vinter hemma, jag har ju dessutom (typ) ett nytt jobb att sätta mig in i. Och 20 kg att gå ner. Hu!! Stanna tiden! ”Påh jiktigt!”, som Mimi brukar säga. Nu börjar den där vanliga känslan av att man missat allt viktigt, bra och kul också infinna sig, så nu är jag extra glad över denna blogg, för här har jag ju svart på vitt att vi faktiskt gjort en del under våra veckor, även om vi kanske inte gjort alla ”måsten” enligt guideböckerna. Miami har jag dock lite dåligt samvete över, för eftersom vi var sjuka våra första dagar här (för en evighet sedan) är det en del saker som vi faktiskt HAR missat. Art Deco-distriktet och Little Havanna känner jag att jag skulle vilja ha upplevt till exempel, så de här blåsiga dagarna som mest bara gått, borde vi ha planerat annorlunda. Men det är ju lätt att vara efterklok. Och i morgon, vår sista dag, ska det blåsa mindre och vara soligare, samtidigt som barnen inte vill något annat än att bada. Frågan är då hur viktigt det egentligen är med de där ”måstena”. Är de värda en varm bilresa och motvilliga barn? Verkligen? Bilresorna och framför allt parkerandet är det som jag upplever som lite motigt just här i stora, bullriga Miami-området. Jag saknar att kunna strosa och enkelt kunna ta mig dit jag vill. (Pratade förresten med en kvinna från Los Angeles som tyckte att det var så lugnt och långsamt här i Miami….)

Prognoserna ljuger. Det blåser mycket mer än så.


Men, men, jag har ju verkligen gått händelserna i förväg.  Det var ju idag – dag 16 – det skulle handla om. Nåja. Det är ju enkelt avhjälpt. Vädret var inte riktigt på vår sida idag heller, som jag ju redan antytt, för det var rejält blåsigt, även om det var mindre moln. Däremot hade vi även en fiende i Mimis mage, så flera timmar har tillbringats på toa med en ledsen tjej utan att något hänt, så att säga.  (Konstigt, med tanke på våra fantastiska matvanor….  Idag bad tjejerna f.ö om ”sådan där mumsig pastarätt” [macaroni cheese] till frukost.)

Förutom Mimis mage, som påverkat oss hela dagen, blev det ändå en ganska bra dag. På förmiddagen testade vi hotellets alla pooler och var även nere på stranden och konstaterade att vågorna var ALLDELES för höga för att t.o.m leka i vattenbrynet. I ärlighetens namn gör det inte jättemycket. Städning ingår inte i priset här, så att slippa sand är helt okej faktiskt.

När man får välja kläder – och skor – själva. (Trodde f.ö aldrig att Mimi skulle använda de flip-flops hon förälskade sig i på Walmart, men henne ska man inte underskatta.)
Det här är jag….
… och det här en leguan. Bara så det inte blir några missförstånd.

Efter enkel lunch på rummet hämtade vi sedan vagnen från bilen. Ett litet företag bara det med det där löjliga påfundet valet parking. Att bara hämta något i bilen innebär ju att man måste vänta på att få nycklarna, övertala personalen att själv få gå ner till bilen och hämta, lämna tillbaka nycklarna, fundera på om man verkligen måste dricksa för den där onödiga tjänsten man verkligen inte vill ha bla bla bla, men till slut kunde vi promenera söderut på Collins Avenue. Där visade det sig finnas…. ungefär ingenting, utom hotell, hotell och hotell. Inga butiker, ingenting roligt, så efter ett tag vände vi och gick längs med vattnet en bit innan det (i jämnhöjd med vårt hotell) blev lite restauranger och affärer. Lite roligare att promenera då. Vi hade lovat Inna (Mimi sov) att gå på IHOP (pannkakorna) och dessutom köpa ”mermaids” som Liv, den svenska tjejen vi träffat i Siesta Keys och Ft Myers hade, så på väg tillbaka (efter ett ganska överflödigt besök på Ihop) var vi inne i varenda butik som skulle kunna ha sådana, utan att hitta några. Däremot – hur stora är egentligen chanserna? – hörde vi plötsligt våra namn ropas, och där var de! Liv och hennes föräldrar. Eftersom vi gick om varandra i Ft Myers och  varken bytte efternamn eller nummer, trodde vi aldrig mer att vi skulle få se dem, men där stod de, och hade dessutom nyss checkat in på hotellet mittemot vårt! Som sagt, hur stora är chanserna?  (Läser ni förresten detta, Lotta, så är våra tjejers högsta önskan inför i morgon att ”bada och leka med Liv”.)

Tredje gången gillt på IHOP. Men, i ärlighetens namn, hade vi kunnat hoppa över det. Det krävs rejält med onyttigheter på de där pannkakorna för att de ska vara goda. Barnen rörde inte sina, men åt sylten/sirapen med sked i alla fall….

För att ytterligare kröna dagen så lyckades den översvallande spanska kvinnan i souvenirbutiken allra närmast hotellet springa (!) iväg till lagret och hitta två hiskeligt ”overpriced” och otroligt plastiga mermaids, så dagen var räddad. Vi badade med de plastiga leksakerna i den varma bubbelpoolen tills det var så mörkt att vi inte såg dem längre. Sen hade vi picknick (sa Mimi) på rummet. Detta betydde helt enkelt att vi busigt nog åt i soffan. Nakna. (Inte Peter och jag.)  Jättespännande, tyckte barnen, så egentligen kan jag nog verkligen släppa mina tankar på ”måsten”.  Barnen kommer nog inte att hålla det emot oss att vi inte besökte Art Deco-distriktet och frågan är om vi kommer ihåg det, eller bara känner att vi behöver ”bocka av det”? Vi får se hur det blir i morgon helt enkelt. God natt!

Nattvyn från balkongen är inte heller så pjåkig.

Dag 15. Mellandag i Miami. 

Planen för dagen idag, var enligt tjejernas önskan att bada, bada och bada. Och äta popcorn, för vi hade ju råkat glömma fredagsmyset. Igen.  Allt det andra onyttiga vi stoppar i oss från morgon till kväll räknas liksom inte. Fredag är popcorn och därmed basta.

Mimis morgonvy från 13:e våningen.
”Titta! Jag har byggt ett ost-torn!”

Planerna grusades något när vi vaknade till mörka skyar och rejäl vind. Det där med att bo på Surfside borde vi kanske tänka över. Vi valde mellan några olika alternativ (bl.a. Outlet-gallerian Sawgrass Mills i Ft Lauderdale), men bestämde oss till slut för att helt enkelt åka till ett Walmart och sedan till gallerian Aventura Malls.

Kanske lite överklädda för att åka till Walmart, men måste ju försöka använda i alla fall hälften av kläderna jag släpat med. (Och så blev det en förbaskat gullig bild. ❤️❤️❤️❤️)

Det blir ju alltid precis som man tänker när man fotar barn. 

”Får jag ta en bild på dig, Mimi?” ”Ja. Heeeeej! [hopp hopp] Heeeeej! [hopp hopp] Heeeeeeeeej. Får jag se?” 

På Walmart köpte vi blinkande Paw Patrol-gympadojor till barnen. De har pratat om dessa skor sedan de såg dem på en annan tjej för en vecka sedan, så det var kul. Vi ångrar än mer våra överfulla resväskor nu, för både vi och framför allt tjejerna hittar givetvis massor av grejer som inte går att få tag på hemma. Idag hade vi lätt kunnat fylla väskorna med PlayDoh (ett helt annat utbud än hemma), My little Pony, Paw Patrol och Peppa Pig. Bara för att nämna något.  Vi kollade dessutom – inför nästa resa, som vi ju redan börjar drömma om – priserna för att helt enkelt köpa varsin bilstol och ev en sulky då, i stället för att hyra/ta med. Det känns som om det faktiskt skulle löna sig. En enkel sulky går att köpa för $14 och en bilstol för under 30, vilket är halva priset jämfört med att hyra i knappt tre veckor. Det låter ju galet, men biluthyrarna vet ju att ta betalt för allt.

När vi kom ut från Walmart var det helt plötsligt toppenväder. Vi hade bestämt innan att vi skulle äta lunch på Ihop (International House of Pancakes), men när det visade sig vara kö ut på gatan på båda vi körde till, tappade vi sugen och tog ett sådant där toppenbeslut som man bara tar på fastande mage. Att hoppa över Aventura och i stället ”smita inom” Publix (typ jättestort ICA) och handla lunch (och allt annat vi behöver för våra sista dagar här) med en tvååring som varken sovit eller ätit. Smart. Det blev givetvis väldigt organiserat och välplanerat på alla sätt, och det är inte alls så att vi nu har konstig, ”okombinerbar” mat, godis och snacks för två veckor, men ändå åt bagles till lunch. Nejdå. Givetvis handlade vi i lugn och ro och gjorde bara planerade och näringsberäknade inköp.

När vi väl kom tillbaka till hotellet med all vår nyttiga mat, var det – så klart – taskigt väder igen och Mimi somnade – så klart – inte, så eftermiddagen mest bara försvann utan att vi tog oss för något. Till slut gick vi ändå ner till poolen i någon timme, och middagen på kvällen blev, konstigt nog, både god och lyckad. I morgon hoppas vi på det där fina vädret, för det är mest sol och bad som vi tänker oss att fylla upp med innan vi åker hem, så ställer inte solen upp så lär det bli dyrt. Både med shopping och övervikt i väskorna.

Dag 14 (Part 2) Everglades och Miami. 

Efter Everglades City var det dags för den ”riktiga” utflykten. Väg 41 genom Everglades. Dags att spana efter alligatorer! Jag såg den första (och enda) som vi såg längs själva vägen. Ha!  Annars hände det inte speciellt mycket längs denna väg heller, men känslan av att köra i dessa områden är ändå så … annorlunda – i brist på bättre ord – att det ändå är spännande. Mimi vägrade givetvis sova under någon av de lämpliga förflyttningarna, så det gick åt mycket snacks och glass under dagen. Och napp. Den där nappen som bara användes nattetid innan resan….  Skit samma, vi har det trevligare när hon blir bortskämd, så det där får vi (läs: förskolan, och jag skämtar bara delvis… ) ta itu med nästa vecka. (Gah, nästa vecka är alldeles för snart! Jag vill verkligen inte hem till kyla, blask, snö eller vad det nu är Sverige bjuder på!)

Vårt lilla ”terrible two-troll”. ❤️


Vårt egentliga mål i Everglades var Shark valley. Konstigt namn på en naturreservatsinfart (typ), som visserligen bjuder på massor av djur, men knappast hajar… Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av detta ”Visitor’s center”, och nog såg vi att det stod många bilar parkerade längs med 41:an vid infarten, men helt plötsligt var vi framme vid en liten hydda där vi ombads betala 25 dollar för att köra in. Så nu har vi tydligen fritt inträde i vilken av reservatets entréer som helst i sju dagar. Synd att vi liksom bara ville titta lite idag…

På the Bobcat trail. Mimi kan som vanligt inte stå still. 
Otroliga fåglar finns det gott om i Florida
Alligatorspaning. Fast just här fanns bara sköldpaddor, fiskar och fåglar.


Vi hade tänkt åka en ”tram tour” som halvtaskigt substitut för en airboat, men efter att ha promenerat en sväng i området och inte bara sett fiskar, fantastiska fåglar, sköldpaddor och sawgrass utan dessutom flera alligatorer på extremt nära håll, var vi nöjda och kände inte för att försöka ”pusha” den icke-sovande, dödströtta tvååringen längre. Speciellt inte på en tvåtimmarstur i Everglades våtmarker. Som förresten inte är ett träsk, som man ju brukar få höra, utan en extremt långsam flod.

Olofssons and the gators…
Gatorselfie…. (?!) 

Peter höll hårt i sina tjejer… ❤️


Flott värre ska det vara när man är i naturreservat. Perfekt när man har magknip efter stenkrabbor. Not. 

Nöjda med att äntligen ha fått se alligatorer ”på riktigt” och med ordentligt magknip för vissa av oss (stone crabs…) var det dags att bege oss mot Miami på riktigt. Efter de sömniga, långa raksträckorna i Everglades var det nästan chockartat att möta enorma Miamis skyline och intensiva trafik på niofiliga vägar igen. Helt plötsligt tog det dessutom tvärstopp och vi fick verkligen känna på att vi hade packat bilen ordentligt när Peter fick tvärbromsa så att vi nog lämnade sladdmärken efter oss för evigt på Biscayne Blvd. Det var läskigt, men gick tack och lov bra. Utan fler incidenter tog vi oss fram till resans sista hotell. Eller lägenhet, för det är faktiskt en ”riktig” lägenhet i ett urflott 19 -våningars lägenhetshus. Ett sådant där med 24-timmars lobby och valet parking (dvs att någon annan parkerar din bil).  Det där med parkeringen känns otroligt obekvämt, och som svensk vet man ju aldrig hur man ska sköta den där förbenade dricksen på ett bra sätt, men lägenheten är fantastisk! Den ska vara på 68kvm, men måste vara större, och är fullt utrustad med allt från tvättmaskin/torktumlare till fullt kök, egen router (sådant är viktigt för oss), ett par tv-apparater med all utrustning som rimligen kan behövas, fantastiska möbler och en jättefin, stor balkong (skitläskigt på 13:e våningen). Det finns en pool/bubbelpool med tillhörande utomhus- och inomhuslounge på femte våningen och en på första med direkt beach-access och strandstolar/parasoll. Helt klart ett av de allra lyxigaste boendena vi haft. Helt okej som avslutning. Och lite oroligt när man reser med barn. Som kanske till exempel, som ett högst hypotetiskt exempel givetvis, skulle kunna få för sig att måla tusch på en av de vita läderstolarna. Högst hypotetiskt alltså.

Inte bekvämt. Inte alls bekvämt. Men shit, vad coolt ändå.
Sämre sovrumsutsikt har man haft.
Miami är väldigt coolt att titta på. Men så djädrans stort.


Givetvis skulle våra envisa barn bada, trots att det nästan var solnedgång och dessutom blåste halv storm, så poolerna är redan testade och godkända. Hoppas väderförutsättningarna är bättre i morgon. Området kallas ”Surfside”, så risken är väl att det kan vara blåsigt, möjligen…

”Ett fygplan, mamma! Ett fygplan! Ett aenoplane [sic]!” 
Utsikten från den ena poolen till den andra…  Vi kommer nog att trivas.
”Heeeej”, säger Mimi automatiskt numera när kameran kommer upp. Oftast utan att hon bryr sig om att titta upp också, men här kom vi minsann båda med. ❤️
När de andra galenpannorna badade i halv storm, testade jag loungesofforna. Någon måste ju göra det också.

Sammanfattningsvis blev detta en riktigt bra dag. På minussidan återfinns dock att min bästa och mest välanvända virknål valde att lämna oss någonstans mellan Ft Myers och Miami. Hoppas hen lever livets glada dagar med en alligator någonstans! (Och att jag hittar en hobbyaffär där de säljer likadana.)

Dag 14. (Part 1) Everglades City. 

Wow, idag är en sådan där dag som är jobbig att skriva om. Inte för att den varit jobbig eller dålig på något sätt, utan tvärtom, för att det är så många olika saker jag skulle vilja ha med att det känns som när man satte sig framför datorn och skulle skriva D-uppsats. Oöverskådligt. (Och så tog det mig otroligt många år att få in den där uppsatsen också…)

Mimi hittade (och tömde) sin nya favorit”rätt” efter frukost; färdigriven parmesan. Tja, varför inte?
Hon är inte sur; det är bara något spännande på tv.

Ft Myers visade sig givetvis från sin bästa sida, så där så att det kändes lite motigt att packa ihop och åka mot Everglades. Hotellet vann (även detta) igen mycket mot slutet, så det var faktiskt med saknad vi åkte.


Första stoppet var (tack vare en artikel i Expressen) ”the quirky little town” Everglades City. Jag hade läst att det var där man skulle testa Florida-specialiteten stone crabs, den konstiga rätten som utgörs av krabbklor från krabbor som sedan slängs tillbaka i vattnet och – här saknas ett bra verb på svenska – får nya klor. Det låter grymt, men de får ju i alla fall behålla livet.

Vi har upplevt väldigt många olika sorters miljöer på vår lilla roadtrip, och dagens tillhör helt klart de mest speciella. Vägen mot Everglades City var så otroligt rak och lång att det var löjligt och ändå fick man bara köra i 70! Jättekonstigt. Staden var också riktigt härligt konstig. Verkligen låååångt ifrån de flådigt välmående områden vi mest rört oss i tidigare. Det här var ”rural” på riktigt. Vägarna i ”stan” kändes som att köra på cykelbanor. Det var lätt att hitta ”City Seafood”, för det fanns inte så mycket mer än det, en souvenirshop med alligatorshow, en skola, en fotbollsplan och (så klart) en kyrka. Och airboatuthyrare, vilket var frestande, väldigt frestande, men man ska ju ha något att se fram emot också.


City Seafood var en mycket enkel utomhusrestaurang som bokstavligen låg på kajen, och man fick köa in i ett mycket litet rum för att göra sin beställning, som man sedan fick hämta i en lucka på utsidan. Det var lite si och så med hur det blev. Jag fick påminna både om sås till min krabba och om att lägga en hamburgare i Peters bröd…. (!)

”Püss, mamma!” ❤️❤️❤️❤️


Stone crab då? Jodå, klorna var coola och stenhårda (jag skar mig), men smakade inte speciellt mycket. Lyckligtvis var stan så himla annorlunda att vi ändå var jätteglada att vi gjorde den lilla omväg den innebar. (Det magknip jag led av under större delen av eftermiddagen, nämner vi inte…. Jag är ju ibland känslig för skaldjur. Faktiskt.)

Det här är ”medium claws”. Det finns ”large” och ”gigantic” också.
Peter tyckte att det behövdes bildbevis. (Behöver någon undra vad han tycker om skaldjur? )
De var utmärkta att leka med också…


Dagen är givetvis långt ifrån slut här, men jag är, så…. to be continued….

Dag 13. Delfinsafari på Sanibel. 

Idag skulle det bli 28 grader varmt enligt klart.se, men vi vaknade lyckligtvis till dimma och lite regn, så det gick oförskämt lätt att få iväg de badglada tjejerna på utflykt. Det enda Inna (och Mimi eftersom hon är Innas eko) pratat om i flera dagar var att vi skulle se delfiner, så det var det vi hoppades på när vi körde mot lilla tropiska ön Sanibel, som är känt för att vara ett Karibien i mini-format. Inga byggnader får vara högre än palmerna på ön, man satsar mycket på cykling och bevarandet av natur och djur, och snabbmatskedjor är inte välkomna att etablera sig alls på ön, så det är en skönt laid-back känsla på hela ön. Förutom ovanstående är ön kanske mest känd för sina snäckor. Folk kommer från när och fjärran för att leta efter unika exemplar, men den delen fick idag stryka på foten pga delfinjakten. 

Vi körde utan att riktigt veta vart vi egentligen skulle, så ”sheriffen” som stod och dirigerade trafiken i öns första fyrvägskorsning måste ha undrat vad vi sysslade med när han fick dirigera oss i alla fyra väderstrecken innan vi var nöjda. Men vi fick se både fyren och ”historical village” i alla fall. Typiskt nog så var vägen genom naturreservatet stängd just på fredagar (verkligen fredagen den 13:e), men vi fick i alla fall se en utställning om djuren, innan personalen hänvisade oss till närbelägna Tarpon Bay, där vi skulle kunna åka på en ”cruise” för att få se djur. Sagt och gjort, vi åkte dit, och hade turen att en ”cruise” precis skulle åka. Vi missade tyvärr möjlighet att få röra djur i en ”touch tank” i och med det, men det var ju ändå delfiner vi var ute efter, så vi köpte snabbt på oss lite överlevnadsgodis och hängde med.

Utställning på J.N ”Ding” Darling Wildlife Refuge
”Ja ä tött. Bär mig”
Återigen på en båtutflykt. (Mimi är inte vampyr, trots datumet, utan det är ”bara” Skittles.)

Gott om fåglar och coola träd, men var är delfinerna och sjökorna?
On top of the world

På sätt och vis är det väl skönt när det (för en gångs skull!) inte är ens egna, men ändå rätt synd att andra inte ska kunna inse att deras barn faktiskt stör med sitt högljudda tjatter om ingenting när man är på en guidad tur, men lite info lyckades vi i alla fall höra, och till slut hade vi turen med oss och fick se en delfin. Äntligen! Den var inte lika nära som vi hade önskat, men vi såg den. Flera gånger. Så himla fin! Och Inna överlycklig förstås.

Vår delfin
”Jag såg den, jag såg en delfin. Jag såg den faktiskt.” 
På spaning efter den tid som flytt…. eller i alla fall efter delfiner.

Eftersom vi hade hållit Mimi igång på godis under detta lite oplanerade äventyr, var det inte riktigt läge att börja leta snäckor också, utan vi lämnade faktiskt ön (lite för tidigt, men så är det ju att ha barn) och åkte tillbaka till hotellet för sen lunch, poolbad och tupplur. Inna tillbringade precis hela eftermiddagen med att imitera en delfin. Hon simmade som en delfin (jättejobbigt att simma samtidigt som man håller ihop händerna på ryggen som en fena), hoppade som en delfin och lät som en delfin. Tror nog att vi kan anse utflykten som mer än lyckad.

”Jag måste ha mina solglasögon!” Cool, coolare, Mimi.
Kan man sova skönare, tro?
Frozen margarita i bubbelpoolen. Så rätt. Så gott.

Peter upptäckte att det band (The Band of Heathens) han förälskade sig i när de var på Sverigebesök för något år sedan, spelade i närheten, så jag och tjejerna hade tjejkväll med mer poolbad, middag och snacks på balkongen och soffmys. Inte dumt alls.


I morgon lämnar vi Fort Myers för vårt sista (snyft!) stopp i Miami. Det känns som om själva Ft Myers inte riktigt fått en ärlig chans av oss, men det verkar också så turistigt att det inte känns värt det. Vi har haft det toppen här på hotellet, men närområdet verkar rätt ointressant, och ibland är det ju ganska skönt också, för att hänge sig helhjärtat åt sol och bad i ett par dagar är verkligen också semester.

På vägen till Miami planerar vi (lär bara bli jag) att äta klassiska krabbklor i Everglades City och att ta ytterligare en djursafari i Shark valley. Det känns som om man borde åka en typisk ”airboat”, men med tanke på våra ljudkänsliga (och rätt små) barn sparar vi nog det äventyret till nästa resa (som vi redan börjat planera så smått inför…).

Dag 12. 100% poolbad i Fort Myers. 

Idag vaknade vi efter en förvånansvärt god natts sömn i vår gråa bunker. Frukosten har redan blivit rutin. Kaffe (riktigt kaffe numera), rostade bagels med cream cheese, nötcrispflingor med mjölk, apelsinjuice och färska jordgubbar. Vem behöver hotellfrukost? Fast… vi är ju på hotell och vi äter ju frukost, så vad är egentligen skillnaden?

Morgonvyn från balkongen är lika trevlig som kvällsvyn
Obligatorisk aktivitet efter frukost.

Önskemålen från barnen var väldigt entydiga. Det var bad i poolen som gällde. Så till klarblå himmel och ganska stark vind (idealiska förutsättningar för att bränna sig alltså) traskade vi ner till poolområdet. Kontrasten mot det pyttelilla, lugna området i Siesta Keys var ganska slående, men lyckligtvis är det lågsäsong här, så det var mest ett trettiotal russinbruna pensionärer där. En stor varm pool och en liten jättevarm bubbelpool. Mer behövs inte för att hålla våra barn glada hela dagen tydligen. Många timmars lek och plask blev det. Till lunch provade vi – utan några större förväntningar – maten i poolbaren, och blev glatt överraskade. Trevligt när det sker. Stripsen kvalade in på tio-i-topplistan, Peters hamburgare var finfin och min kycklingsallad med hallonvinägrett superfräsh. ”En riktig festmåltid”, tyckte Inna.

Poolområdet
Kycklingsallad med hallonvinägrett. Smaskens. (Som Mimi skulle sagt.)
Fries to die for
”Festmåltid”, enligt barnen. Toast (eller ”Fried cheese” som menyn sa) och strips.

Eftersom Mimi somnade i sin stol efter lunch, var det bara att hänga kvar, och när vi sedan började känna oss klara, dök våra nya bekanta från Siesta Keys upp, så tiden bara gick och gick, och barnen hade minsann inte badat klart. Ånej. Så till slut skickades Peter till affären för proviantering, medan vi stannade kvar i bubbelpoolen. Då hände det som inte får ske. Det man har läst om tusen gånger men ändå inte riktigt tror på. Att det kan gå så snabbt. Ånej, JAG  har i alla fall koll. Osv…. Mimi, som utan puffar stod i trappan ner i bubbelpoolen medan jag satt i densamma och pratade med Lotta bara en halvmeter därifrån, var bara puts väck! Jag hade ju bara tittat bort en sekund, och hon var varken på trappan, i poolen eller vid solsängarna. Hade hon sprungit iväg? En ny blick ner i poolen, och där, under skummet vid ytan, hittar jag ett styck skräckslaget barn. Helt under och nästan osynlig pga skummet. Den känslan behöver jag aldrig mer uppleva i mitt liv, tack. Sekunderna innan jag fattade att hon faktiskt var okej var långa. Väldigt långa. Liksom vår kram- och mysstund efteråt. Länge satt vi i solstolen och bara myste, och Mimi fick ringa Peter och ”visa vad som hände, att jag jåkade jamla i poolen och det var läskigt”. Precis vad Peter behövde innan han skulle sitta i bilkön hem från affären för övrigt.

Inna hade blivit lovad att få ”mysa med iPhonen” en stund när Mimi hade somnat, så hon både sjöng och höll handen för att få henne att somna. Hur gulligt som helst, om man bortser från den krassa bakgrunden.
En liten sång- och dansshow vid poolkanten är ju aldrig fel.
Mimi har en faiblesse för trapporna och stängerna i poolen. 
Den här bilden kommer jag att ha med mig på näthinnan ett tag.

Nu i kväll har vi testat macaroni cheese på balkongen medan vi kollat på solnedgången. Supertrevligt. Maten gick hem hos barnen och att sedan sitta i den ljumma, kolsvarta natten (kvällen) med bara ljuset från våra fyra iphones var så fantastiskt mysigt att barnen till slut fick be om att få gå och lägga sig. (Okej, jag överdriver kanske en aning då, men Mimi använder det argumentet för att få sin napp, så hon bad faktiskt om att få sova.)


Eftersom vi är aningens svedda i kanterna efter dagens maratonbadande i stark sol, planerar vi i morgon en utflykt till lilla ön Sanibel, som ska vara ett toppenställe för snäckletning och delfinspaning.

Dag 11. Motvillig avfärd från Siesta Keys. 

Nu är vi – alldeles för snart – på väg igen. Det Siesta Keys vi från början var ganska skeptiska till har verkligen vunnit våra hjärtan, och vi är egentligen inte riktigt redo att åka ännu. De två sista dagarna/kvällarna med normala temperaturer har verkligen varit fantastiska och vi hade velat ha några fler dagar vid den härliga stranden, den ljuvligt uppvärmda poolen och några fler kvällar i trädgården med våra nyfunna vänner från Stockholm. Lyckligtvis kommer i alla fall de efter till samma hotell som vi i Fort Myers i morgon.

I nästa liv ska jag bli en sådan som reser med en liten flott övernattningsväska och ändå alltid har rätt klädsel och utrustning för varje tillfälle. MacGyver?!

Gårdagskvällen blev nästan så lugn som jag förutspådde på eftermiddagen. Vi missbedömde bara tiden ”lite” när det gällde att handla något snabbt och lätt till middag, så något grillat blev det inte. Peter utnyttjade Sarasotas omtalade rika kulturliv och var på konsert med gamla still-going-strongare från Nitty Gritty Dirt band och jag och tjejerna hängde med grannarna i trädgården. Hade det inte varit för att Mimi har det rejält jobbigt med sig själv och är labilare än vilken tonåring som helst (de kallar det ”the terrible twos” här, vilket är mycket passande) så hade det varit TOPPEN. Nu blev det bara toppen, men det är ju okej det också.

Vet inte hur det gick till, men under natten centrerades alla barn till Peter i bäddsoffan, så jag är lite ledbruten idag. Förmodligen av att ha kunnat ligga still större delen av natten.  Det händer ju annars inte så ofta…

Min säng vs alla andras säng. 

 

Morgonen har tillbringats i poolen. Verkligen ljuvligt när det är så varmt att man till och med som kinkig vuxen utan problem badar i flera timmar. Väldigt uppskattat av barnen dessutom. Efter en hastig lunch bestående av en överbliven pizza-slice till vuxna och favvo-rätten microvärmd pasta penne med ketchup och fryskalla ärter (det enda någorlunda nyttiga barnen faktiskt älskar) till barn är vi nu på väg mot Fort Myers och resorten DiamondHead Beach and resort. Återigen ett ställe jag är lite skeptisk mot eftersom de, utöver det ganska saftiga priset, tar en obligatorisk resortavgift på ca $16 per boende och natt. Och dessutom tar de betalt för wi-fi på rummen. Hur omodernt känns inte det? På plussidan ligger att hotellet ligger direkt på stranden, har pool/bubbelpool och dessutom lägenheter på 70kvm med balkong, så vi hoppas att plussidan ska överväga. Gärna rejält.

Eftersom vi ändå inte får checka in förrän 15, fick det bli ett besök på Miromar Outlets på vägen. Eller egentligen en liten omväg, men det är ju för en god sak, eller hur? Det är befriande med ”malls”, för det får man ju ändå kalla dem, som inte ser ut som alla andra. De outlets vi besökt i USA har varit som små shoppingstäder, där man går utomhus mellan affärerna, och det finns små fontäner (gärna med akvariefiskar i jätteformat och sköldpaddor), uteserveringar och lekplatser. Det sistnämnda uppskattas extra av föräldrar som vill kunna gå i några fler affärer… Blev det några fynd då? Jodå, tre par Converse (de låga, coola) till barnen för ca 350:-, Peter köpte snygga Puma-skor och shorts till halva priset och jag en ynklig Clinique-ögonskugga. Jag shoppade alltså minst. Detta känns viktigt att ha på pränt på något sätt.

Miromar Outlets. Jag har svårt att bestämma mig för om det var ren dumhet att inte köpa Desigual-väskan för 38 dollar eller inte.
Playland. Alla föräldrars dröm.

Eftersom jag passat på att skriva lite efterhand i bilen idag, blir det lite löpande uppdateringar. Nu är vi framme på Diamondhead, och vet väl inte riktigt vad vi ska tycka ännu. Första intrycket av Fort Myers Beach är otroligt turistigt och plastigt, och hotellet är ganska konstigt. Första gången vi tog hissen vände vi och gick in i den igen eftersom vi trodde att vi fortfarande var i garaget, men det visade sig vara rätt våningsplan. Det är 100% grå betong. Golv, väggar och tak. Inga möbler eller färgklickar som bryter av, utan bara dörrar och mer grå betong. Superkonstigt. Rummet/lägenheten är stor och välplanerad med en pentry-del och stor, möblerad balkong, där det både finns solsängar och stort matbord. Inredningen går i orange…. och känns inte jättemodern. Soffan stönar HÖGT så fort man rör sig minsta lilla, och jag tror faktiskt inte ens att det har med mat(o)vanorna här att göra. Mimis spjälsäng är bland det konstigaste jag sett i den vägen. De kanske har hört talas om henne?! Med tanke på gallren, menar jag.

Charmigt?
Fängelse eller hotell?
Spjälsäng eller bur?!
Någon här måste ha minst en släng av OCD.

Wifin ingick tydligen i resortavgiften ändå, och tur är väl det, för det är den sämsta vi upplevt på mycket länge. Sådant uppskattar vi inte.  Dessutom är det rent avtändande när man både betalat för rum och resortavgift att se alla listor överallt på hur allt kostar. Det är så att man hoppas att det inte kostar extra att ta ett dopp i poolen. Som sagt, det här är första intryck, och sådana har ändrats förr, så vi hoppas på enorm potential bakom de grå väggarna. Vi hoppas t.ex. på att kunna äta frukost på balkongen i morgon med vår fantastiska utsikt. Sådant har ändrat taskiga första intryck förr.

Kvällsvyn från balkongen är bättre än utsikten i korridoren.

The Capri at Siesta. Hotell. 

Hotellet vi bor på i Siesta Keys var jag vid ankomst ytterst skeptisk till, eftersom det jag trodde skulle vara ett litet hus, visade sig vara ett rum i motellstil, eller hur man nu ska uttrycka det. Det är 10 små rum (med fullt utrustade kök) i en länga runt en stensatt trädgård med parkeringar utanför. Rummen är ganska små och har ont om avställningsytor, men är ändå ganska smart planerade med stor dusch i ett ganska litet badrum, kök med det mesta man kan behöva (micro, spis, diskmaskin, blender, grytor, ishink, stor kyl/frys, salt/peppar, kaffebryggare, brödrost, vinöppnare m.m), stort matbord, (knarrig) säng och bäddsoffa. Det finns två små garderober, en stor byrå och en tv med dvd. Inredningen är långt ifrån modern (takfläkt i mörkbrunt trä känns aningens 80-tal :), och städningen hade kunnat förbättras, men personalen är väldigt, väldigt mån om gästerna och verkar fixa det mesta man ber om. Dessutom är det otroligt smidigt att ha tillgång till (gigantiska) tvättmaskiner/tumlare (med gratis tvättmedel), stora gasolgrillar, jättemysig trädgård, dvd-filmer, parkering, strandhanddukar, enkla strandstolar och strandleksaker i massor. Allt gratis.


När vi kom var det kväll och dessutom kallt, vilket gjorde att det mesta kändes dåligt, men nu har vi dessutom upptäckt områdets privata uppvärmda pool och den fantastiska stranden, som hotellen på gatan delar på och då börjar hotellet helt plötsligt vinna igen sin förlorade mark. Dessutom är wifin utmärkt och det finns massor av pokemon att fånga direkt från sängen.

Det finns (konstigt nog) inga restauranger direkt vid stranden eller i lilla hotellområdet, men flera inom gång- eller bilavstånd, och det är dessutom så mysigt på innergården att man hellre stannar där och grillar/äter med grannarna.



Känslan är mer stugboende på Öland än hotell, men man vänjer sig, och då blir det faktiskt riktigt mysigt. Faktum är att det är det första hotell på vår resa som vi känner att vi skulle vilja återvända till.