Resan

Vi har bokat med SAS, vilket känns bra i dessa lågprisflygstider där man ofta tror att man ska komma undan billigt, men alltid känner sig lurad i slutänden. Att åka på jullovet brukar ju vara ruskigt dyrt, men av någon anledning var det billigare just på nyårsafton, så vi betalar ”bara” drygt 16000:- för fyra flygstolar, och då ingår varsin resväska á 23 kg, mat på flyget och underhållning ombord (varsin skärm med film/spel och hörlurar). Vi valde att köra bil till Kastrup, både för att vi hade en ganska tidig flight , för att tågen inte går att lita på och för att kunna lämna vinterkläderna i bilen. Eftersom vi var tidigt ute kostade parkeringen på Kastrup bara ca 1000:- för nästan tre veckor.

Vi förbereder oss för resan genom att tanka mörker, kyla och småregn. 

På julafton fick vi med oss en högst ofrivillig present i form av magsjuka, så det blev en ganska nervös vecka mellan jul- och nyårsafton. Vad skulle vi göra om någon var magsjuk? Lyckligtvis behövde vi inte ta ställning till det för det blev bara en spya på hela veckan (ursäkta, ev känsliga läsare), men det blev ju ganska mycket hemmatid med möjlighet att tänka och packa alldeles för mycket, så det var en välfylld bil med mycket förväntansfulla barn (”Är vi i Flowida (sic!) nu, mamma?”) som rullade mot Danmark vid halv fem på nyårsaftons morgon.

Bilresan och incheckningen gick bra. Vi körde bara lite fel i Danmark (hur man nu ens kan köra fel där, Peter…) och fick bara packa ur en väska ur en annan pga övervikt. (Hur det ska gå på hemvägen, vågar vi inte tänka på.) Barnen var helt fantastiska trots att de tyckte det var alldeles för mycket väntan och dumma köer överallt (jag håller med!). Fast i ärlighetens namn är nog nyårsafton den ultimata dagen att åka någonstans, för det var förvånansvärt lite folk.

T.o.m undertecknad fastnade på bild vid gate C34

När vi kom till våra säten på flyget låg där filtar, kuddar, varsin vattenflaska och (dåliga) hörlurar och väntade. Jag upprepar, jag gillar att resa med ”riktiga” bolag. Maten som serverades var riktigt god. Faktiskt. Enda missen var att jag hade missat att man skulle beställa barnmat som specialkost. Kyckling med pesto och potatiskaka är, trots allt, ganska svårt att sälja in till en två- och en fyraåring, som (tyvärr) helst skulle leva på strips, spaghetti och köttbullar. (Och ärtsoppa, om man frågar minsta damen.)

Resan till Miami tog 10,40 timmar och återigen måste jag förundras över hur duktiga barnen var. Stackars lilla Mimi fick ganska hög feber under resan, men beklagade sig knappt en enda gång ändå. Inna älskade sin skärm och ritade, tittade på film och spelade mattespel på den mest hela resan. De är fantastiska, våra reskompisar.

På planet, äntligen!
Jag och Mimi kollar på Ice Age

Vi anlände till Miami AirPort vid 14.30 lokal tid (20.30 hemma), och då var det ju dags att köa igen. Och igen. Och för tredje gången försäkra USA om att man inte kommit från något – enligt USA – obskyrt land eller att man skulle kontaminera deras nation med jordbruksprodukter eller sniglar (!). Första delen av passkontrollen är numera automatiserad för ESTA-invånare, så det är en maskin som kollar passet, ens fingeravtryck och tar bild. Sen måste man ändå ställa sig i en kö så att samma sak kan göras av en människa. Underbart roligt efter ca 16 timmars resa (och med kissnödiga barn). Not. Men, som sagt, det var även här förvånansvärt lite folk, så det kunde varit mycket värre.

När vi väl kommit igenom passkontroll, bagagehämtning och tull var det dags att leta upp hyrbilsfirman. Miami AirPort är stor, så det blev både en lång promenad och tåg för att komma till Avis. Dessutom krävs mynt för att låna en bagagevagn, så det blev även träning för (Peters) biceps… Väl där så tog nästa utmaning vid; att montera bilbarnstolar och få plats med bagaget i bilen. En SUV i mellanklassen må se stor ut, men bagageutrymmet är rätt begränsat. I alla fall när man ska få plats med en dubbelvagn och tre hyfsat stora resväskor (ja, jag – för det är jag – packar ALLTID för mycket). Barnen utstod både detta och påföljande kartproblem (Gps:en var till en början inte helt samarbetsvillig) med visst uppgivet tålamod, men slocknade sedan i bilen och orkade inte, förståeligt nog, med det utlovade badet och glassen. Stackarna, tur att vi ska vara här ett tag!

Inna var lite sugen på att köra så att vi skulle komma iväg någon gång, men det var visst inte okej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *