Dag 2. Fortfarande antiklimax.

Då har vi kommit till dag 2 (eller egentligen 3) på vår resa, och det går väl inte att påstå att förutsättningarna är helt idealiska. Vi verkar inte ha blivit magsjuka, tack och lov, utan slipper nog undan med lite gliringar från en viss fyraåring om att vi inte borde försöka tvinga henne att äta, men det hostas och snörvlas friskt, vilket också gjort att vi (barnen) inte riktigt lyckats vända dygnet riktigt. Båda vaknade i natt vid 04…  Våra planer (förutom ödlejakt) var egentligen att besöka Miami Zoo idag, men det var ganska tydligt att det inte skulle orkas med, så det fick bli hotellpoolen en stund på förmiddagen i stället.Jättesmart med halvsjuka barn, vi vet, men vad gör man? Det är i alla fall nära till rummet, vätska, torra kläder och sängar.  Det blev en lyckad förmiddag då faktiskt HELA familjen badade (kors i taket!), vi kunde mata vår kompis ”Ödlis” med kex och alla var glada, nöjda och aningens snoriga.

Att vi är nästan helt ensamma vid poolen och att här inte finns några andra svenskar får man vara ganska glad över när barnens favoritsånger just nu är ”Det här är en vicka rumpan-affär” och (vem som nu har lärt dem) en som bl.a. inkluderar att ”hoppa upp på bocken” och ”dra mig i snoppen”….. (!), vilket framför allt Mimi mycket entusiastiskt skanderar dagarna i ända.

Brigitte Bardot?
Baywatch?

Borta med vinden?
Bildbevis! Peter har badat 2017!
Badpojke
Bildbevis! Undertecknad har badat 2017. Typ.

Invaggade i falsk säkerhet av den trevliga förmiddagen bestämde vi oss för en spontan utflykt, och trodde dessutom att vi skulle kunna få till lunch någonstans lite på en höft. Varför lär man sig aldrig att det inte funkar så? Det är ju inte så att det går på fem minuter att komma iväg när det ska kissas, bytas kläder, diskuteras om varje steg på vägen med obstinata barn (varför går de alltid från samarbetsvilliga, söta änglar till ångestväckande bromsklossar med en vilja av stål just när man ska iväg?), packas ner extrakläder och man dessutom ska försöka förutse och planera för sju oförutsedda steg på vägen. Dessutom ska ju en fyraåring ”bara” det ena eller andra och en tvååring måste säga nej till allt fyra gånger innan hon entusiastiskt går med på att det är en jättebra idé.

”Vi ska bara leka lite till, vi lovar.”
Vår coola hyrjeep, hotellrummet och den fantastiska ryggsäcken och kassen från Ikea, som inte tar någon plats, men går att packa massor i.

Till slut kom vi i alla fall iväg, bestämde oss för att köra mot ”Downtown Miami” och coola Wynwood, men att ta vägen igenom Miami Beach för att få lite riktig Miami Vice-känsla. Jättebra idé, förutom att Mimi (givetvis, vad trodde vi?) somnade direkt. Nåja, vi fick i alla fall precis vad vi var ute efter, massor av coola vyer, otroliga båtar, villor i miljondollarklassen, palmer, hotell, hotell, hotell och hotell.  Och massor av konstverk av vitt skilda slag. Miami verkar vara som Barcelona, en stad som satsar på kultur för alla (även om givetvis inte ”alla” har råd att bo i Miami), vilket verkligen förhöjer upplevelsen av staden. 

Ju längre ner mot South Beach vi kom, desto hungrigare blev vi, samtidigt som trafiken tätnade och parkeringsplatserna lyste med sin frånvaro. Klassiskt scenario alltså. Till slut panikändrade vi gps:n och styrde kosan direkt mot Wynwood. Inte för att det är mycket enklare att hitta parkering där, men slutligen hittade vi en och lyckades även lista ut hur vi skulle betala. Nu MÅSTE vi hitta mat fort. Haha…. Mimi vaknade, Inna somnade och vi var snåla nog att inte slå på mobildata för att hitta rätt med hjälp av Google Maps, utan gav oss av på måfå. I helt fel riktning, skulle det visa sig. Vi fick i och för sig se otroligt mycket cool ”open air art”, otroliga hus och väggmålningar, men kunde inte riktigt till fullo uppskatta det på tomma magar. Wynwood är industriområdet som förvandlats till ett av världens största utomhusgatukonstområden med enormt mycket cool graffiti, fantastiskt utsmyckade hus, massor av gallerier, antikaffärer m.m (Edward Blom med familj besöker området i senaste När och Fjärran-omgången, för den som vill veta mer). Det förtjänar definitivt bättre än en panikjakt på mat med halvsjuka barn. Pinsamt nog lämnade vi t.o.m en restaurang efter att ha tittat på menyn. En spaghetti Bolognese för 220:- när man bara vill ha något snabbt, enkelt och barnvänligt är ganska mastigt. Men som sagt, fantastisk konst och coola omgivningar fick vi verkligen med oss.

Coola fåglar i en trädgård i Wynwood
Ett regnbågshus skulle vi också ha, tyckte Mimi.

Lekland the American way…

The Wynwood Walls, otroligt coolt utomhusgalleri.

Svårt att säga vem som är coolast…. 

Mimi fick smak för poserandet. 

Hur det hela slutade? Jodå, när vi väl hittade det centrum vi letade efter (en minut från vår parkering) var vi så stressade, hungriga, varma och uppgivna att vi i stället för att testa en riktig restaurang, tog bilen till närmsta Wendy’s drive thru och köpte snabbmat som vi åt i bilen…. Förmodligen varken första eller sista gången det händer, men det måste erkännas att det vore trevligt att snart sitta ner på en restaurang och äta lite riktig mat. I morgon styr vi kosan mot Fort Lauderdale. Det är kanske där det händer.

Är det förresten någon som behöver råd om hur det fungerar att få två utmattade barn (som INTE vill ha vatten i ögonen) rena i ett klassiskt amerikanskt badkar utan handhållen dusch och där proppen är sönder, bara skicka ett mejl…

10 svar på “Dag 2. Fortfarande antiklimax.”

    1. Tack! Det är väldigt roligt att direktdokumentera det man är med om, och extra kul att även kunna glädja någon annan ju. 🙂

  1. Vilken härlig reseberättelse Åsa!! Så levande att man nästa tror att man är med er där! Hoppas nu, att ni alla håller er friska så ni får ut mesta möjliga av resan! Här är det kallt… Ca 7 minus vid 8-tiden idag, hörde att i Nikkalukta är det -35…

  2. Haha, får mej osökt att tänka på när jag (fortfarande barnlös) var på semester med Hannu och Lotta, en tonårig Hannes och en tvåårig Viktor. Lotta packade alltid en påse kanelbullar o några bananer ”omifallatt”, men det var inte till barnen, utan till Hannu, som kunde bli väääldigt hungerarg….

    1. Tack. Badkarsproppen var av typen som inte går att ta bort, och de ”vattenrädda” barnen plaskar nu för fullt både över och under ytan i en pool. Grrr!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *