Dag 3. Miami – Hollywood – Fort Lauderdale

Idag skulle vi, enligt originalplanen, ha lämnat West Palm Beach för Orlando och parkerna,  men i stället lämnade vi Miami för Fort Lauderdale. Som sagt, om detta är ett grovt missgrepp eller inte lär vi väl egentligen aldrig få veta, men barnen känns lite för små för att till fullo uppskatta parkerna ännu.

Dagen verkade lovande när vi allihop vaknade runt halv åtta efter en hyfsad natts sömn, men nej, antingen är barnen väldigt påverkade av jetlag och hostande eller så har de helt enkelt förvandlats till små monster. Kanske något med vattnet? Var det inte så med Gremlins? Allt vi ska göra måste innebära kamp. En fyraåring som står och blänger under lugg med den ilsknaste blick jag sett sedan jag såg mig själv i spegeln i liknande situationer för x antal år sedan och en tvååring som verkar finna nöje i att bryta ihop över typ vad som helst. Fantastiskt. Och själv, utbildad pedagog som man är, hör man sig hota med att åka hem till Sverige med omedelbar verkan. Jomen.

Ner till poolen tog vi oss i alla fall innan utcheckningen, och där var lyckan gjord, för Ödlis hade nu fått en kompis, en större ödla, som givetvis genast döptes till…..wait for it….tadadadam…. Storödlis!

Storödlis…
De är inte alltid arga, tack och lov.

  Bomärket vi alltid lämnar efter oss efter att familjens äldsta kvinnliga deltagare har duschat… Ett måste innan man checkar ut.

Färden gick mot Hollywood (ja, det heter faktiskt så här också) där det skulle finnas en trevlig strandpromenad. Vägen dit var lika uppseendeväckande som alltid. Hur många palmer, miljonärsvillor och fantastiska vyer kan här egentligen finnas? Även första intrycket när man kom ut från parkeringsgaraget till det myllrande strandlivet utanför Jimmy Buffets stora ”Margaritaville-komplex” i Hollywood var ”wow, det är här man ska vara”, men sen är det ju ofrånkomligen så (även om jag inte vill vara negativ och tråkig) att de flesta strandpromenader i turistorter är ungefär likadana. Där säljs ungefär samma dåliga mat till överpris och småbutikerna lockar med ungefär samma grejer som man inbillar sig att man inte klarar sig utan och sen undrar varför i hela friden man släpade hem… Det VAR dock en trevlig och välskött strandpromenad och det var kul att se de otroliga monsterstrandstolar och strandtält som mer eller mindre hade byggts ihop till små byar i sanden. ”It’s always five o’clock somewhere.” På en scen i Hollywood….

”Let it go, let it go, let it gooooooo” (Skön omväxling från de mer obskyra sångerna…)

På strandpromenaden tog vi sen till slut äntligen vår efterlängtade restauranglunch. Inte utan hinder, givetvis, för inget barn skulle så klart ha någon mat eller ens sitta ner, vad inbillade vi oss, men okej blev det i alla fall. Och vi satt bra till på första parkett när vädret bestämde sig för att spela alla soldyrkare ett spratt och lät himlen öppna sig. Från sol till ordentligt ösregn gick vääääldigt snabbt, så det var ett skådespel i sig. Lunchen då? Jo, sisådär 500:- för hamburgare med vatten och två relativt orörda barnportioner. Det ska kännas att man lever.

Stranden vid ett-tiden
Samma strand sju minuter senare
Och så finns ju alltid dessa. De som bara tar en öl till och låtsas att det regnar…

På resan mot Fort Lauderdale fick vi vara med om en broöppning, som i alla fall gav mig svindel. Jag kände faktiskt inte minsta lust att ha Bruce Willis eller Sandra Bullock vid ratten. 

Ganska nöjd med att få sitta framåtvänd.

Första intrycket av Fort Lauderdale med sina kanaler och öar var synnerligen positivt. Sen blev det lite mer turistigt ju närmare hotellet vi kom, men det verkar lugnare än Miami Beach, så jag tror vi kommer att trivas. Hotellet (Aqua) har vi valt på grundval av ett par mycket positiva recensioner, och det verkar riktigt bra! Vi bor i en ”svit” med separat sovrum och fullt utrustat kök, och har en pool bara ett par meter utanför dörren. Denna (poolen, inte dörren) visade sig vara ett par grader varmare än vår förra så helt plötsligt blev de där ungarna som igår skrek hysteriskt över några droppar duschvatten i ansiktet, veritabla vattendjur. 

Tyvärr måste jag konstatera att mitt yngsta barn även idag varit ett sådant där barn som jag brukar skaka på huvudet åt och lite överlägset tänka att föräldrarna kanske skulle hålla hemma tills det kan uppföra sig… Hon gallskriker ostoppbart åt allt som inte går hennes väg, och finns det inget hinder så uppfinner hon ett. Det borde vara roligt med ett barn som av sina lungors fulla kraft skriker att hon inte vill ha glass, men det är det inte. Inte alls. Speciellt inte på hotell. (Utom på nyårsdagens morgon med de hårdfestande tyskarna som festat hela natten i rummet ovanför vårt så klart.) Må beteendet höra ihop med tidsomställningen…!! (Nej, jag vill inte läsa i kommentarerna att det är tvåårstrots och att det kommer att vara så här tills hon är femton. Jag vägrar.) Sen är hon givetvis världens mysigaste mellan varven. Jag funderar på om det är evolution och/eller överlevnadsinstinkt…..

Kvällen ägnades åt proviantering i ett närbeläget Publix och åt discodans i köket. Babblarna och Gummibjörnarna är faktiskt underskattade som entertainers.  Vet inte riktigt om det kan sägas att föräldralaget vann eller förlorade eftersom den hemliga agendan ju var att hålla motståndarna vakna till lagom sängläggningstid. Yngsta lagmedlemmen somnade i alla fall betydligt senare än den äldsta i föräldralaget….  Själv sitter jag nu här i min ensamhet (äntligen) och tar hand om min kropp. Det står ju wholegrain, så måste vara nyttigt! På återhörande!

Lite sugen på att ta fel bil utanför affären….
”Jag är en gommibjörn, jag är en gommibjörn. Prutt.” (Mitt tillägg för att även få med mig kiss-och-bajs-tvååringen, och det satte sig. Rejält.)

Det står faktiskt wholegrain.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *