Dag 12. 100% poolbad i Fort Myers. 

Idag vaknade vi efter en förvånansvärt god natts sömn i vår gråa bunker. Frukosten har redan blivit rutin. Kaffe (riktigt kaffe numera), rostade bagels med cream cheese, nötcrispflingor med mjölk, apelsinjuice och färska jordgubbar. Vem behöver hotellfrukost? Fast… vi är ju på hotell och vi äter ju frukost, så vad är egentligen skillnaden?

Morgonvyn från balkongen är lika trevlig som kvällsvyn
Obligatorisk aktivitet efter frukost.

Önskemålen från barnen var väldigt entydiga. Det var bad i poolen som gällde. Så till klarblå himmel och ganska stark vind (idealiska förutsättningar för att bränna sig alltså) traskade vi ner till poolområdet. Kontrasten mot det pyttelilla, lugna området i Siesta Keys var ganska slående, men lyckligtvis är det lågsäsong här, så det var mest ett trettiotal russinbruna pensionärer där. En stor varm pool och en liten jättevarm bubbelpool. Mer behövs inte för att hålla våra barn glada hela dagen tydligen. Många timmars lek och plask blev det. Till lunch provade vi – utan några större förväntningar – maten i poolbaren, och blev glatt överraskade. Trevligt när det sker. Stripsen kvalade in på tio-i-topplistan, Peters hamburgare var finfin och min kycklingsallad med hallonvinägrett superfräsh. ”En riktig festmåltid”, tyckte Inna.

Poolområdet
Kycklingsallad med hallonvinägrett. Smaskens. (Som Mimi skulle sagt.)
Fries to die for
”Festmåltid”, enligt barnen. Toast (eller ”Fried cheese” som menyn sa) och strips.

Eftersom Mimi somnade i sin stol efter lunch, var det bara att hänga kvar, och när vi sedan började känna oss klara, dök våra nya bekanta från Siesta Keys upp, så tiden bara gick och gick, och barnen hade minsann inte badat klart. Ånej. Så till slut skickades Peter till affären för proviantering, medan vi stannade kvar i bubbelpoolen. Då hände det som inte får ske. Det man har läst om tusen gånger men ändå inte riktigt tror på. Att det kan gå så snabbt. Ånej, JAG  har i alla fall koll. Osv…. Mimi, som utan puffar stod i trappan ner i bubbelpoolen medan jag satt i densamma och pratade med Lotta bara en halvmeter därifrån, var bara puts väck! Jag hade ju bara tittat bort en sekund, och hon var varken på trappan, i poolen eller vid solsängarna. Hade hon sprungit iväg? En ny blick ner i poolen, och där, under skummet vid ytan, hittar jag ett styck skräckslaget barn. Helt under och nästan osynlig pga skummet. Den känslan behöver jag aldrig mer uppleva i mitt liv, tack. Sekunderna innan jag fattade att hon faktiskt var okej var långa. Väldigt långa. Liksom vår kram- och mysstund efteråt. Länge satt vi i solstolen och bara myste, och Mimi fick ringa Peter och ”visa vad som hände, att jag jåkade jamla i poolen och det var läskigt”. Precis vad Peter behövde innan han skulle sitta i bilkön hem från affären för övrigt.

Inna hade blivit lovad att få ”mysa med iPhonen” en stund när Mimi hade somnat, så hon både sjöng och höll handen för att få henne att somna. Hur gulligt som helst, om man bortser från den krassa bakgrunden.
En liten sång- och dansshow vid poolkanten är ju aldrig fel.
Mimi har en faiblesse för trapporna och stängerna i poolen. 
Den här bilden kommer jag att ha med mig på näthinnan ett tag.

Nu i kväll har vi testat macaroni cheese på balkongen medan vi kollat på solnedgången. Supertrevligt. Maten gick hem hos barnen och att sedan sitta i den ljumma, kolsvarta natten (kvällen) med bara ljuset från våra fyra iphones var så fantastiskt mysigt att barnen till slut fick be om att få gå och lägga sig. (Okej, jag överdriver kanske en aning då, men Mimi använder det argumentet för att få sin napp, så hon bad faktiskt om att få sova.)


Eftersom vi är aningens svedda i kanterna efter dagens maratonbadande i stark sol, planerar vi i morgon en utflykt till lilla ön Sanibel, som ska vara ett toppenställe för snäckletning och delfinspaning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *