Dag 14. (Part 1) Everglades City. 

Wow, idag är en sådan där dag som är jobbig att skriva om. Inte för att den varit jobbig eller dålig på något sätt, utan tvärtom, för att det är så många olika saker jag skulle vilja ha med att det känns som när man satte sig framför datorn och skulle skriva D-uppsats. Oöverskådligt. (Och så tog det mig otroligt många år att få in den där uppsatsen också…)

Mimi hittade (och tömde) sin nya favorit”rätt” efter frukost; färdigriven parmesan. Tja, varför inte?
Hon är inte sur; det är bara något spännande på tv.

Ft Myers visade sig givetvis från sin bästa sida, så där så att det kändes lite motigt att packa ihop och åka mot Everglades. Hotellet vann (även detta) igen mycket mot slutet, så det var faktiskt med saknad vi åkte.


Första stoppet var (tack vare en artikel i Expressen) ”the quirky little town” Everglades City. Jag hade läst att det var där man skulle testa Florida-specialiteten stone crabs, den konstiga rätten som utgörs av krabbklor från krabbor som sedan slängs tillbaka i vattnet och – här saknas ett bra verb på svenska – får nya klor. Det låter grymt, men de får ju i alla fall behålla livet.

Vi har upplevt väldigt många olika sorters miljöer på vår lilla roadtrip, och dagens tillhör helt klart de mest speciella. Vägen mot Everglades City var så otroligt rak och lång att det var löjligt och ändå fick man bara köra i 70! Jättekonstigt. Staden var också riktigt härligt konstig. Verkligen låååångt ifrån de flådigt välmående områden vi mest rört oss i tidigare. Det här var ”rural” på riktigt. Vägarna i ”stan” kändes som att köra på cykelbanor. Det var lätt att hitta ”City Seafood”, för det fanns inte så mycket mer än det, en souvenirshop med alligatorshow, en skola, en fotbollsplan och (så klart) en kyrka. Och airboatuthyrare, vilket var frestande, väldigt frestande, men man ska ju ha något att se fram emot också.


City Seafood var en mycket enkel utomhusrestaurang som bokstavligen låg på kajen, och man fick köa in i ett mycket litet rum för att göra sin beställning, som man sedan fick hämta i en lucka på utsidan. Det var lite si och så med hur det blev. Jag fick påminna både om sås till min krabba och om att lägga en hamburgare i Peters bröd…. (!)

”Püss, mamma!” ❤️❤️❤️❤️


Stone crab då? Jodå, klorna var coola och stenhårda (jag skar mig), men smakade inte speciellt mycket. Lyckligtvis var stan så himla annorlunda att vi ändå var jätteglada att vi gjorde den lilla omväg den innebar. (Det magknip jag led av under större delen av eftermiddagen, nämner vi inte…. Jag är ju ibland känslig för skaldjur. Faktiskt.)

Det här är ”medium claws”. Det finns ”large” och ”gigantic” också.
Peter tyckte att det behövdes bildbevis. (Behöver någon undra vad han tycker om skaldjur? )
De var utmärkta att leka med också…


Dagen är givetvis långt ifrån slut här, men jag är, så…. to be continued….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *