Dag 4. Fort Lauderdale

Idag har vi (inte) gjort Fort Lauderdale. Eftersom vi ju egentligen skulle varit i Orlando nu, har vi inga direkta planer för vår vistelse i Ft Lauderdale. Inte för att vi skulle haft det i Orlando heller, för vi är inte sådana, på gott och ont, men det låter bättre att skylla på något när man tagit sig till andra sidan jordklotet för att hittills bara ha gjort sådant man  likväl kunde ha gjort på Kanarieöarna… Fast med maffigare omgivningar. Vi försöker få barnen att komma på saker att göra. De är ju trots allt två och fyra, så de borde ju kunna komma på något bra, tycker man.  Och det gör de. ”Leka med leja”, står högt i kurs (den Play Doh-lera vi köpte på Five below har använts mer än någon enskild leksak – inkl all Play Doh de redan har – hemma någonsin), liksom bada i poolen och äta glass. Vilket vi gjort. Alltihop. Så idag är de, tro’t eller ej, glada och nöjda. Överlag i alla fall. Dessutom har vi haft ”Dra mig i snoppen-konserter” (plural), bajsat i poolen och kissat i hyrbilsbilstolen. Allt för att imponera på omgivningarna.

”Kolla, mamma, jag gör en kanonkula!” (Eh?)

De försöker inte dränka honom, utan leker tåg.

​​När poolbadandet blev avbrutet av en skur, tog vi oss ut på en promenad längs strandpromenaden. En ovanligt sparsmakad strandpromenad, utan något annat än en trottoar på strandsidan och sedan nästan bara hotell, ganska få (förhållandevis) restauranger och någon enstaka souvenirbutik på andra sidan den vältrafikerade vägen. Vi fick sällskap av en härligt tryckande åskvärme. Vi som hade klätt oss med tanke på regnskuren. Helt klart inte några äkta floridianer ännu. Mimi somnade omedelbart, hon var ju trots allt vaken till efter 23 igår, och Inna hittade ytterligare en ödlekompis (”Lillödlis” så klart), lekte en stund på en lekplats vid stranden och fick känna på kraften i en Atlant-våg. Om vattnet var kallt eller inte förtäljde inte historien, men det skvätte i alla fall på byxorna. 

Lillödlis

Hade fotografen varit en smula uppmärksam hade detta kunnat bli en riktigt rolig bild…
Gah!!! Jag har inte bara glömt smink, smycken och vigselring, utan också halva min personlighet; solglasen som alltid (alltid!!) sitter klistrade i pannan på mig. Jag förstår nu hur Jason kände det utan sitt hår.
Finns det något gulligare än sådana här hand-i-hand-bilder?

Idag blev faktiskt dagen då vi utan missöden (om man inte räknar att en familjemedlem sov så klart) satt ner på en restaurang och åt. Det var t.o.m både gott och trevligt. Fast (nu är jag där igen) 65 dollar (över 600:-) för en sallad, ett glas vin, spaghetti bolognese, en öl, pasta penne med ketchup (!), en flaska vatten och två kaffe…. det är mastigt. Det var liksom ingen lyxkrog. Inna lärde sig den viktiga frasen ”do you have” (ice cream kunde hon redan) och briljerade i ”vänta-på-maten-leken” att räkna flest bilar i en viss färg (den har säkert ett namn) och vi fick återigen veta hur mycket roligare det är med flickor än pojkar. De flesta som börjar prata med oss säger just det, så det måste ju vara sant. (De träffade inte tjejerna igår dock…)

Tja, varför inte….? (Hade det börjat regna hade de säkert plockat fram varsin öl och låtsas som om det regnade.)

Även om det är väldigt dyrt så får man i alla fall mycket mat för pengarna.

Eftersom Inna tyvärr fick nedslående besked på sin nyinlärda fras var nästa plan given.Glassjakt. Hur det nu kan vara ett problem på en strandpromenad. Vi frågade servitrisen som hänvisade oss till den närbelägna och enligt uppgift fantastiska shoppinggatan Las Olas. Den hade vi hört talas om, så vi traskade åt angivet håll, och glömde att amerikaner alltid förutsätter att man är bilburen. Las Olas var i denna änden väldigt vacker med sin marina och sina hus, men man hittar ingen glass i villakvarter, hur fashionabla de än är, så vi fick vända, och när vi väl hittade det perfekta glasstället hade hon som skulle ha glassen somnat, medan hon som inte ätit någon lunch hade vaknat. Total osynk! (Men hellre osynk med varandra än med hela världen som det ju varit i några dagar.)

100% osynk
Kolla in båten (skeppet, hade nog Saga Norén hävdat) till höger om huset…!


Det fick bli glass och bad (och lera) på hotellet i några timmar till allas förnöjelse, och därefter tog vi en kvällstur med bilen för att verkligen kolla in (rätt ände av) Las Olas och en hyfsat närbelägen galleria. Det är fortfarande svårt att vänja sig vid att solen går ner vid 17.45, för det blir verkligen rejält mörkt direkt och känns overkligt att åka iväg och handla med barnen. Mörker är ju annars ingen bristvara för oss nordbor, men mörker och 26-gradig värme är det. Gallerian vi besökte var amerikanskt jättestor och flådig, och relativt tom. Fler än vi som upplever det som dyrt att handla kanske? Shoppingparadiset Sawgrass Mills (Floridas näst största?) ligger ju bara 40 minuters resa härifrån, men vi vet inte riktigt om vi ens ska bry oss om det. Någon som har erfarenhet av det och kan tipsa?

Strax innan vi fiskade lite… (Lägg märke till solglasen.)
Jag fångade den – med risk för liv och lem – på bild. Blicken. Blicken med stort B. Blicken som kan få vem som helst att skälva av rädsla. Blicken som bara en fyraåring som blir fråntagen sin iPhone för att hon ska behöva uppleva något på en semester kan leverera. Den blicken.
Tilläggas skall att så fort vi skulle gå klappade hon blixtsnabbt lejonet och sken (i smyg) upp som en sol…..
”Jag klappar henne! Jag klappar lenonet!” 
Jag trodde faktiskt att det bara var på film som biografer såg ut så här. Ljuvligt ju.

All in all får det nog räknas som en bra dag idag. I morgon hotar Peter med att det står gitarraffärer på schemat, så det kan ju bli spännande. Vi har flera gånger tidigare hittat riktigt coola ställen som vi aldrig annars hade kommit i närheten av när vi varit på gitarr-, pärl-eller garnjakt, så det behöver inte vara lika tråkigt som det låter.  Och skulle det vara det så har vi ju alltid Play Doh.

Dag 3. Miami – Hollywood – Fort Lauderdale

Idag skulle vi, enligt originalplanen, ha lämnat West Palm Beach för Orlando och parkerna,  men i stället lämnade vi Miami för Fort Lauderdale. Som sagt, om detta är ett grovt missgrepp eller inte lär vi väl egentligen aldrig få veta, men barnen känns lite för små för att till fullo uppskatta parkerna ännu.

Dagen verkade lovande när vi allihop vaknade runt halv åtta efter en hyfsad natts sömn, men nej, antingen är barnen väldigt påverkade av jetlag och hostande eller så har de helt enkelt förvandlats till små monster. Kanske något med vattnet? Var det inte så med Gremlins? Allt vi ska göra måste innebära kamp. En fyraåring som står och blänger under lugg med den ilsknaste blick jag sett sedan jag såg mig själv i spegeln i liknande situationer för x antal år sedan och en tvååring som verkar finna nöje i att bryta ihop över typ vad som helst. Fantastiskt. Och själv, utbildad pedagog som man är, hör man sig hota med att åka hem till Sverige med omedelbar verkan. Jomen.

Ner till poolen tog vi oss i alla fall innan utcheckningen, och där var lyckan gjord, för Ödlis hade nu fått en kompis, en större ödla, som givetvis genast döptes till…..wait for it….tadadadam…. Storödlis!

Storödlis…
De är inte alltid arga, tack och lov.

  Bomärket vi alltid lämnar efter oss efter att familjens äldsta kvinnliga deltagare har duschat… Ett måste innan man checkar ut.

Färden gick mot Hollywood (ja, det heter faktiskt så här också) där det skulle finnas en trevlig strandpromenad. Vägen dit var lika uppseendeväckande som alltid. Hur många palmer, miljonärsvillor och fantastiska vyer kan här egentligen finnas? Även första intrycket när man kom ut från parkeringsgaraget till det myllrande strandlivet utanför Jimmy Buffets stora ”Margaritaville-komplex” i Hollywood var ”wow, det är här man ska vara”, men sen är det ju ofrånkomligen så (även om jag inte vill vara negativ och tråkig) att de flesta strandpromenader i turistorter är ungefär likadana. Där säljs ungefär samma dåliga mat till överpris och småbutikerna lockar med ungefär samma grejer som man inbillar sig att man inte klarar sig utan och sen undrar varför i hela friden man släpade hem… Det VAR dock en trevlig och välskött strandpromenad och det var kul att se de otroliga monsterstrandstolar och strandtält som mer eller mindre hade byggts ihop till små byar i sanden. ”It’s always five o’clock somewhere.” På en scen i Hollywood….

”Let it go, let it go, let it gooooooo” (Skön omväxling från de mer obskyra sångerna…)

På strandpromenaden tog vi sen till slut äntligen vår efterlängtade restauranglunch. Inte utan hinder, givetvis, för inget barn skulle så klart ha någon mat eller ens sitta ner, vad inbillade vi oss, men okej blev det i alla fall. Och vi satt bra till på första parkett när vädret bestämde sig för att spela alla soldyrkare ett spratt och lät himlen öppna sig. Från sol till ordentligt ösregn gick vääääldigt snabbt, så det var ett skådespel i sig. Lunchen då? Jo, sisådär 500:- för hamburgare med vatten och två relativt orörda barnportioner. Det ska kännas att man lever.

Stranden vid ett-tiden
Samma strand sju minuter senare
Och så finns ju alltid dessa. De som bara tar en öl till och låtsas att det regnar…

På resan mot Fort Lauderdale fick vi vara med om en broöppning, som i alla fall gav mig svindel. Jag kände faktiskt inte minsta lust att ha Bruce Willis eller Sandra Bullock vid ratten. 

Ganska nöjd med att få sitta framåtvänd.

Första intrycket av Fort Lauderdale med sina kanaler och öar var synnerligen positivt. Sen blev det lite mer turistigt ju närmare hotellet vi kom, men det verkar lugnare än Miami Beach, så jag tror vi kommer att trivas. Hotellet (Aqua) har vi valt på grundval av ett par mycket positiva recensioner, och det verkar riktigt bra! Vi bor i en ”svit” med separat sovrum och fullt utrustat kök, och har en pool bara ett par meter utanför dörren. Denna (poolen, inte dörren) visade sig vara ett par grader varmare än vår förra så helt plötsligt blev de där ungarna som igår skrek hysteriskt över några droppar duschvatten i ansiktet, veritabla vattendjur. 

Tyvärr måste jag konstatera att mitt yngsta barn även idag varit ett sådant där barn som jag brukar skaka på huvudet åt och lite överlägset tänka att föräldrarna kanske skulle hålla hemma tills det kan uppföra sig… Hon gallskriker ostoppbart åt allt som inte går hennes väg, och finns det inget hinder så uppfinner hon ett. Det borde vara roligt med ett barn som av sina lungors fulla kraft skriker att hon inte vill ha glass, men det är det inte. Inte alls. Speciellt inte på hotell. (Utom på nyårsdagens morgon med de hårdfestande tyskarna som festat hela natten i rummet ovanför vårt så klart.) Må beteendet höra ihop med tidsomställningen…!! (Nej, jag vill inte läsa i kommentarerna att det är tvåårstrots och att det kommer att vara så här tills hon är femton. Jag vägrar.) Sen är hon givetvis världens mysigaste mellan varven. Jag funderar på om det är evolution och/eller överlevnadsinstinkt…..

Kvällen ägnades åt proviantering i ett närbeläget Publix och åt discodans i köket. Babblarna och Gummibjörnarna är faktiskt underskattade som entertainers.  Vet inte riktigt om det kan sägas att föräldralaget vann eller förlorade eftersom den hemliga agendan ju var att hålla motståndarna vakna till lagom sängläggningstid. Yngsta lagmedlemmen somnade i alla fall betydligt senare än den äldsta i föräldralaget….  Själv sitter jag nu här i min ensamhet (äntligen) och tar hand om min kropp. Det står ju wholegrain, så måste vara nyttigt! På återhörande!

Lite sugen på att ta fel bil utanför affären….
”Jag är en gommibjörn, jag är en gommibjörn. Prutt.” (Mitt tillägg för att även få med mig kiss-och-bajs-tvååringen, och det satte sig. Rejält.)

Det står faktiskt wholegrain.

Dag 1. Antiklimax. 

Vi anlände ju till Miami ganska sent på nyårsafton med sovande barn, som blev ganska ledsna barn när vi väckte dem, så den dagen räknar vi nästan inte. Vi gick bara till första bästa mataffär (Whole foods) och köpte en flaska Prosecco (måste ju ändå skåla i något bubbligt på nyårsafton), lite vatten, frukt och en mycket enkel frukost. Och baxnade när vi kollade kvittot. Det kostade över 600:-! Jag måste erkänna att detta i alla fall påverkar mig. Jag älskar att gå i vanliga stormarknader och och handla som ”vanligt folk”. Att testa sådant som inte går att köpa hemma eller sådant man (nästan) bara glufsar i sig på semester. Men när en påse vanliga frukostbullar kostar 40:- och ett litet paket smör 35:- är det lätt att hålla sig för skratt. Jag hoppas att jag kommer att vänja mig och inte låta detta förstöra semestern.

Av naturliga skäl blev vårt nyårsfirande ganska begränsat och hela familjen sov innan klockan åtta.

Tre trötta tjejer utanför Whole foods under (det svenska) tolvslaget.

Första riktiga dagen skulle alltså bli nyårsdagen. Det verkade lovande. Barnen sov, trots allt, mer eller mindre hela natten och även om det inte åts så mycket till frukost kunde vi bege oss ner till den efterlängtade poolen vid niotiden.

”Jag vill ha säx, mamma”. (Uttalet av ”kex” är inte klockrent, så ibland är man glad att omgivningen inte förstår. 
”Detta är så mysigt, mamma!”

Vädret var perfekt. Överlag sol och lagom svalkande vindar, men poolen var inte uppvärmd, så speciellt mycket bad blev det väl egentligen inte för våra bortskämda badkrukor till barn. Kanske tur, för familjens yngsta medlem började se lite hängig ut, och ja, givetvis var gårdagens feber inte ett utslag av flygplansluft som vi hoppades, utan hon däckade i sängen utan att vi ens hann tänka på lunch, samtidigt som storasyster klagade över ont i örat. Ridå. Det fick bli att hämta mat på närliggande pizzerian Steve’s och givetvis glömde vi regel nr 1 när det gäller restauranger; beställ det de heter, och gav oss på spaghetti i stället för pizza…. Dåligt val, men vitlöksbrödet och salladen var jättegoda. Resten av dagen tillbringades mest på rummet. Det är vid sådana tillfällen man är extra glad över balkong och bra wi-fi…

På kvällen var båda barnen piggare, så då gick vi i alla fall en promenad och kollade in omgivningarna. Det är ju faktiskt vinter här också, så solen går ner redan vid 17.45, men det är så klart härligt ljummet. Att amerikanerna är ett bilåkande folk verkar stämma, för vi mötte bara två gående personer under hela vår timslånga promenad. Däremot såg vi några fler ödlor och hittade ett lekland, så tjejernas önskemål inför morgondagen är glasklara. Jaga ödlor och gå på lekland. Med tanke på att antiklimax-dagen avslutades med en spya (förhoppningsvis, snälla, snälla, framkallad av dålig mathållning, för mycket ”stackars sjuka barn på semester-godis/glass” och föräldrar som tvångsvägen försökte få i matvägrande barn lite mat) får vi väl se hur det blir med det. Dagens antiklimax kanske kommer att framstå som en västanfläkt….  Vi håller tummar och tår!

Bara vi och en och annan ödla på trottoaren
Det är något med palmer och ljumma kvällar
The red lobster och en fantastisk måne, som inte riktigt kommer till sin rätt på bild
Definitivt fler bilar än människor i sikte
Bara i Amerika… Ett djur-spa. Älskar namnet.

Resan

Vi har bokat med SAS, vilket känns bra i dessa lågprisflygstider där man ofta tror att man ska komma undan billigt, men alltid känner sig lurad i slutänden. Att åka på jullovet brukar ju vara ruskigt dyrt, men av någon anledning var det billigare just på nyårsafton, så vi betalar ”bara” drygt 16000:- för fyra flygstolar, och då ingår varsin resväska á 23 kg, mat på flyget och underhållning ombord (varsin skärm med film/spel och hörlurar). Vi valde att köra bil till Kastrup, både för att vi hade en ganska tidig flight , för att tågen inte går att lita på och för att kunna lämna vinterkläderna i bilen. Eftersom vi var tidigt ute kostade parkeringen på Kastrup bara ca 1000:- för nästan tre veckor.

Vi förbereder oss för resan genom att tanka mörker, kyla och småregn. 

På julafton fick vi med oss en högst ofrivillig present i form av magsjuka, så det blev en ganska nervös vecka mellan jul- och nyårsafton. Vad skulle vi göra om någon var magsjuk? Lyckligtvis behövde vi inte ta ställning till det för det blev bara en spya på hela veckan (ursäkta, ev känsliga läsare), men det blev ju ganska mycket hemmatid med möjlighet att tänka och packa alldeles för mycket, så det var en välfylld bil med mycket förväntansfulla barn (”Är vi i Flowida (sic!) nu, mamma?”) som rullade mot Danmark vid halv fem på nyårsaftons morgon.

Bilresan och incheckningen gick bra. Vi körde bara lite fel i Danmark (hur man nu ens kan köra fel där, Peter…) och fick bara packa ur en väska ur en annan pga övervikt. (Hur det ska gå på hemvägen, vågar vi inte tänka på.) Barnen var helt fantastiska trots att de tyckte det var alldeles för mycket väntan och dumma köer överallt (jag håller med!). Fast i ärlighetens namn är nog nyårsafton den ultimata dagen att åka någonstans, för det var förvånansvärt lite folk.

T.o.m undertecknad fastnade på bild vid gate C34

När vi kom till våra säten på flyget låg där filtar, kuddar, varsin vattenflaska och (dåliga) hörlurar och väntade. Jag upprepar, jag gillar att resa med ”riktiga” bolag. Maten som serverades var riktigt god. Faktiskt. Enda missen var att jag hade missat att man skulle beställa barnmat som specialkost. Kyckling med pesto och potatiskaka är, trots allt, ganska svårt att sälja in till en två- och en fyraåring, som (tyvärr) helst skulle leva på strips, spaghetti och köttbullar. (Och ärtsoppa, om man frågar minsta damen.)

Resan till Miami tog 10,40 timmar och återigen måste jag förundras över hur duktiga barnen var. Stackars lilla Mimi fick ganska hög feber under resan, men beklagade sig knappt en enda gång ändå. Inna älskade sin skärm och ritade, tittade på film och spelade mattespel på den mest hela resan. De är fantastiska, våra reskompisar.

På planet, äntligen!
Jag och Mimi kollar på Ice Age

Vi anlände till Miami AirPort vid 14.30 lokal tid (20.30 hemma), och då var det ju dags att köa igen. Och igen. Och för tredje gången försäkra USA om att man inte kommit från något – enligt USA – obskyrt land eller att man skulle kontaminera deras nation med jordbruksprodukter eller sniglar (!). Första delen av passkontrollen är numera automatiserad för ESTA-invånare, så det är en maskin som kollar passet, ens fingeravtryck och tar bild. Sen måste man ändå ställa sig i en kö så att samma sak kan göras av en människa. Underbart roligt efter ca 16 timmars resa (och med kissnödiga barn). Not. Men, som sagt, det var även här förvånansvärt lite folk, så det kunde varit mycket värre.

När vi väl kommit igenom passkontroll, bagagehämtning och tull var det dags att leta upp hyrbilsfirman. Miami AirPort är stor, så det blev både en lång promenad och tåg för att komma till Avis. Dessutom krävs mynt för att låna en bagagevagn, så det blev även träning för (Peters) biceps… Väl där så tog nästa utmaning vid; att montera bilbarnstolar och få plats med bagaget i bilen. En SUV i mellanklassen må se stor ut, men bagageutrymmet är rätt begränsat. I alla fall när man ska få plats med en dubbelvagn och tre hyfsat stora resväskor (ja, jag – för det är jag – packar ALLTID för mycket). Barnen utstod både detta och påföljande kartproblem (Gps:en var till en början inte helt samarbetsvillig) med visst uppgivet tålamod, men slocknade sedan i bilen och orkade inte, förståeligt nog, med det utlovade badet och glassen. Stackarna, tur att vi ska vara här ett tag!

Inna var lite sugen på att köra så att vi skulle komma iväg någon gång, men det var visst inte okej.

Florida, here we come!

I mars 2016 ”råkade” vi (läs: Åsa) boka flygstolar till Miami. Vi var (när familjen bara bestod av tre medlemmar och dollarn stod i 6,66) i Kalifornien för tre år sedan, och det gav ju viss mersmak. 

Mimi och Pippi i avgångshallen på Kastrup

När vi bokade hade vi inte läst på något alls, utan vi gjorde som vi brukade, bokade själva resan och tänkte lösa resten efter hand. Att ”lösa resten efterhand” i Florida visade sig dock lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Det är till exempel fruktansvärt dyrt. En hotellnatt av den standard vi brukar boka kostar från 3000:-/natten och uppåt. Mycket uppåt. Att dollarn nu nästan är uppe i 10:- underlättar inte, så det blev att sjösätta stora spara-pengar-skutan. Inte vår bästa gren, särskilt inte som vi redan hade hunnit boka några sommarsemestrar, men lyckligtvis lyckades vi spara ihop några slantar och nu är vi iväg. I den här bloggen tänkte vi, mest som en dagbok för vår egen skull, skriva lite om vår resa och lägga upp lite bilder. Skulle någon annan hitta hit och eventuellt ha nytta av något av det vi skriver, är det så klart bara ett plus. Nu kör vi! 

Julpynt på flygplatsen