Dag 14 (Part 2) Everglades och Miami. 

Efter Everglades City var det dags för den ”riktiga” utflykten. Väg 41 genom Everglades. Dags att spana efter alligatorer! Jag såg den första (och enda) som vi såg längs själva vägen. Ha!  Annars hände det inte speciellt mycket längs denna väg heller, men känslan av att köra i dessa områden är ändå så … annorlunda – i brist på bättre ord – att det ändå är spännande. Mimi vägrade givetvis sova under någon av de lämpliga förflyttningarna, så det gick åt mycket snacks och glass under dagen. Och napp. Den där nappen som bara användes nattetid innan resan….  Skit samma, vi har det trevligare när hon blir bortskämd, så det där får vi (läs: förskolan, och jag skämtar bara delvis… ) ta itu med nästa vecka. (Gah, nästa vecka är alldeles för snart! Jag vill verkligen inte hem till kyla, blask, snö eller vad det nu är Sverige bjuder på!)

Vårt lilla ”terrible two-troll”. ❤️


Vårt egentliga mål i Everglades var Shark valley. Konstigt namn på en naturreservatsinfart (typ), som visserligen bjuder på massor av djur, men knappast hajar… Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av detta ”Visitor’s center”, och nog såg vi att det stod många bilar parkerade längs med 41:an vid infarten, men helt plötsligt var vi framme vid en liten hydda där vi ombads betala 25 dollar för att köra in. Så nu har vi tydligen fritt inträde i vilken av reservatets entréer som helst i sju dagar. Synd att vi liksom bara ville titta lite idag…

På the Bobcat trail. Mimi kan som vanligt inte stå still. 
Otroliga fåglar finns det gott om i Florida
Alligatorspaning. Fast just här fanns bara sköldpaddor, fiskar och fåglar.


Vi hade tänkt åka en ”tram tour” som halvtaskigt substitut för en airboat, men efter att ha promenerat en sväng i området och inte bara sett fiskar, fantastiska fåglar, sköldpaddor och sawgrass utan dessutom flera alligatorer på extremt nära håll, var vi nöjda och kände inte för att försöka ”pusha” den icke-sovande, dödströtta tvååringen längre. Speciellt inte på en tvåtimmarstur i Everglades våtmarker. Som förresten inte är ett träsk, som man ju brukar få höra, utan en extremt långsam flod.

Olofssons and the gators…
Gatorselfie…. (?!) 

Peter höll hårt i sina tjejer… ❤️


Flott värre ska det vara när man är i naturreservat. Perfekt när man har magknip efter stenkrabbor. Not. 

Nöjda med att äntligen ha fått se alligatorer ”på riktigt” och med ordentligt magknip för vissa av oss (stone crabs…) var det dags att bege oss mot Miami på riktigt. Efter de sömniga, långa raksträckorna i Everglades var det nästan chockartat att möta enorma Miamis skyline och intensiva trafik på niofiliga vägar igen. Helt plötsligt tog det dessutom tvärstopp och vi fick verkligen känna på att vi hade packat bilen ordentligt när Peter fick tvärbromsa så att vi nog lämnade sladdmärken efter oss för evigt på Biscayne Blvd. Det var läskigt, men gick tack och lov bra. Utan fler incidenter tog vi oss fram till resans sista hotell. Eller lägenhet, för det är faktiskt en ”riktig” lägenhet i ett urflott 19 -våningars lägenhetshus. Ett sådant där med 24-timmars lobby och valet parking (dvs att någon annan parkerar din bil).  Det där med parkeringen känns otroligt obekvämt, och som svensk vet man ju aldrig hur man ska sköta den där förbenade dricksen på ett bra sätt, men lägenheten är fantastisk! Den ska vara på 68kvm, men måste vara större, och är fullt utrustad med allt från tvättmaskin/torktumlare till fullt kök, egen router (sådant är viktigt för oss), ett par tv-apparater med all utrustning som rimligen kan behövas, fantastiska möbler och en jättefin, stor balkong (skitläskigt på 13:e våningen). Det finns en pool/bubbelpool med tillhörande utomhus- och inomhuslounge på femte våningen och en på första med direkt beach-access och strandstolar/parasoll. Helt klart ett av de allra lyxigaste boendena vi haft. Helt okej som avslutning. Och lite oroligt när man reser med barn. Som kanske till exempel, som ett högst hypotetiskt exempel givetvis, skulle kunna få för sig att måla tusch på en av de vita läderstolarna. Högst hypotetiskt alltså.

Inte bekvämt. Inte alls bekvämt. Men shit, vad coolt ändå.
Sämre sovrumsutsikt har man haft.
Miami är väldigt coolt att titta på. Men så djädrans stort.


Givetvis skulle våra envisa barn bada, trots att det nästan var solnedgång och dessutom blåste halv storm, så poolerna är redan testade och godkända. Hoppas väderförutsättningarna är bättre i morgon. Området kallas ”Surfside”, så risken är väl att det kan vara blåsigt, möjligen…

”Ett fygplan, mamma! Ett fygplan! Ett aenoplane [sic]!” 
Utsikten från den ena poolen till den andra…  Vi kommer nog att trivas.
”Heeeej”, säger Mimi automatiskt numera när kameran kommer upp. Oftast utan att hon bryr sig om att titta upp också, men här kom vi minsann båda med. ❤️
När de andra galenpannorna badade i halv storm, testade jag loungesofforna. Någon måste ju göra det också.

Sammanfattningsvis blev detta en riktigt bra dag. På minussidan återfinns dock att min bästa och mest välanvända virknål valde att lämna oss någonstans mellan Ft Myers och Miami. Hoppas hen lever livets glada dagar med en alligator någonstans! (Och att jag hittar en hobbyaffär där de säljer likadana.)

Dag 14. (Part 1) Everglades City. 

Wow, idag är en sådan där dag som är jobbig att skriva om. Inte för att den varit jobbig eller dålig på något sätt, utan tvärtom, för att det är så många olika saker jag skulle vilja ha med att det känns som när man satte sig framför datorn och skulle skriva D-uppsats. Oöverskådligt. (Och så tog det mig otroligt många år att få in den där uppsatsen också…)

Mimi hittade (och tömde) sin nya favorit”rätt” efter frukost; färdigriven parmesan. Tja, varför inte?
Hon är inte sur; det är bara något spännande på tv.

Ft Myers visade sig givetvis från sin bästa sida, så där så att det kändes lite motigt att packa ihop och åka mot Everglades. Hotellet vann (även detta) igen mycket mot slutet, så det var faktiskt med saknad vi åkte.


Första stoppet var (tack vare en artikel i Expressen) ”the quirky little town” Everglades City. Jag hade läst att det var där man skulle testa Florida-specialiteten stone crabs, den konstiga rätten som utgörs av krabbklor från krabbor som sedan slängs tillbaka i vattnet och – här saknas ett bra verb på svenska – får nya klor. Det låter grymt, men de får ju i alla fall behålla livet.

Vi har upplevt väldigt många olika sorters miljöer på vår lilla roadtrip, och dagens tillhör helt klart de mest speciella. Vägen mot Everglades City var så otroligt rak och lång att det var löjligt och ändå fick man bara köra i 70! Jättekonstigt. Staden var också riktigt härligt konstig. Verkligen låååångt ifrån de flådigt välmående områden vi mest rört oss i tidigare. Det här var ”rural” på riktigt. Vägarna i ”stan” kändes som att köra på cykelbanor. Det var lätt att hitta ”City Seafood”, för det fanns inte så mycket mer än det, en souvenirshop med alligatorshow, en skola, en fotbollsplan och (så klart) en kyrka. Och airboatuthyrare, vilket var frestande, väldigt frestande, men man ska ju ha något att se fram emot också.


City Seafood var en mycket enkel utomhusrestaurang som bokstavligen låg på kajen, och man fick köa in i ett mycket litet rum för att göra sin beställning, som man sedan fick hämta i en lucka på utsidan. Det var lite si och så med hur det blev. Jag fick påminna både om sås till min krabba och om att lägga en hamburgare i Peters bröd…. (!)

”Püss, mamma!” ❤️❤️❤️❤️


Stone crab då? Jodå, klorna var coola och stenhårda (jag skar mig), men smakade inte speciellt mycket. Lyckligtvis var stan så himla annorlunda att vi ändå var jätteglada att vi gjorde den lilla omväg den innebar. (Det magknip jag led av under större delen av eftermiddagen, nämner vi inte…. Jag är ju ibland känslig för skaldjur. Faktiskt.)

Det här är ”medium claws”. Det finns ”large” och ”gigantic” också.
Peter tyckte att det behövdes bildbevis. (Behöver någon undra vad han tycker om skaldjur? )
De var utmärkta att leka med också…


Dagen är givetvis långt ifrån slut här, men jag är, så…. to be continued….

Dag 13. Delfinsafari på Sanibel. 

Idag skulle det bli 28 grader varmt enligt klart.se, men vi vaknade lyckligtvis till dimma och lite regn, så det gick oförskämt lätt att få iväg de badglada tjejerna på utflykt. Det enda Inna (och Mimi eftersom hon är Innas eko) pratat om i flera dagar var att vi skulle se delfiner, så det var det vi hoppades på när vi körde mot lilla tropiska ön Sanibel, som är känt för att vara ett Karibien i mini-format. Inga byggnader får vara högre än palmerna på ön, man satsar mycket på cykling och bevarandet av natur och djur, och snabbmatskedjor är inte välkomna att etablera sig alls på ön, så det är en skönt laid-back känsla på hela ön. Förutom ovanstående är ön kanske mest känd för sina snäckor. Folk kommer från när och fjärran för att leta efter unika exemplar, men den delen fick idag stryka på foten pga delfinjakten. 

Vi körde utan att riktigt veta vart vi egentligen skulle, så ”sheriffen” som stod och dirigerade trafiken i öns första fyrvägskorsning måste ha undrat vad vi sysslade med när han fick dirigera oss i alla fyra väderstrecken innan vi var nöjda. Men vi fick se både fyren och ”historical village” i alla fall. Typiskt nog så var vägen genom naturreservatet stängd just på fredagar (verkligen fredagen den 13:e), men vi fick i alla fall se en utställning om djuren, innan personalen hänvisade oss till närbelägna Tarpon Bay, där vi skulle kunna åka på en ”cruise” för att få se djur. Sagt och gjort, vi åkte dit, och hade turen att en ”cruise” precis skulle åka. Vi missade tyvärr möjlighet att få röra djur i en ”touch tank” i och med det, men det var ju ändå delfiner vi var ute efter, så vi köpte snabbt på oss lite överlevnadsgodis och hängde med.

Utställning på J.N ”Ding” Darling Wildlife Refuge
”Ja ä tött. Bär mig”
Återigen på en båtutflykt. (Mimi är inte vampyr, trots datumet, utan det är ”bara” Skittles.)

Gott om fåglar och coola träd, men var är delfinerna och sjökorna?
On top of the world

På sätt och vis är det väl skönt när det (för en gångs skull!) inte är ens egna, men ändå rätt synd att andra inte ska kunna inse att deras barn faktiskt stör med sitt högljudda tjatter om ingenting när man är på en guidad tur, men lite info lyckades vi i alla fall höra, och till slut hade vi turen med oss och fick se en delfin. Äntligen! Den var inte lika nära som vi hade önskat, men vi såg den. Flera gånger. Så himla fin! Och Inna överlycklig förstås.

Vår delfin
”Jag såg den, jag såg en delfin. Jag såg den faktiskt.” 
På spaning efter den tid som flytt…. eller i alla fall efter delfiner.

Eftersom vi hade hållit Mimi igång på godis under detta lite oplanerade äventyr, var det inte riktigt läge att börja leta snäckor också, utan vi lämnade faktiskt ön (lite för tidigt, men så är det ju att ha barn) och åkte tillbaka till hotellet för sen lunch, poolbad och tupplur. Inna tillbringade precis hela eftermiddagen med att imitera en delfin. Hon simmade som en delfin (jättejobbigt att simma samtidigt som man håller ihop händerna på ryggen som en fena), hoppade som en delfin och lät som en delfin. Tror nog att vi kan anse utflykten som mer än lyckad.

”Jag måste ha mina solglasögon!” Cool, coolare, Mimi.
Kan man sova skönare, tro?
Frozen margarita i bubbelpoolen. Så rätt. Så gott.

Peter upptäckte att det band (The Band of Heathens) han förälskade sig i när de var på Sverigebesök för något år sedan, spelade i närheten, så jag och tjejerna hade tjejkväll med mer poolbad, middag och snacks på balkongen och soffmys. Inte dumt alls.


I morgon lämnar vi Fort Myers för vårt sista (snyft!) stopp i Miami. Det känns som om själva Ft Myers inte riktigt fått en ärlig chans av oss, men det verkar också så turistigt att det inte känns värt det. Vi har haft det toppen här på hotellet, men närområdet verkar rätt ointressant, och ibland är det ju ganska skönt också, för att hänge sig helhjärtat åt sol och bad i ett par dagar är verkligen också semester.

På vägen till Miami planerar vi (lär bara bli jag) att äta klassiska krabbklor i Everglades City och att ta ytterligare en djursafari i Shark valley. Det känns som om man borde åka en typisk ”airboat”, men med tanke på våra ljudkänsliga (och rätt små) barn sparar vi nog det äventyret till nästa resa (som vi redan börjat planera så smått inför…).

Dag 6. Tragisk fredag i Fort Lauderdale. 

Det är väl knappast någon som missat Fort Lauderdale i gårdagens nyhetsrapportering. Ännu en idiot som av oklar anledning skjuter ihjäl oskyldiga människor. Så himla tragiskt och onödigt. Vi fick höra om det när killen bakom oss på utflyktsbåten ”Jungle Queen” blev uppringd av en kompis som undrade om han var okej, och snart började sms:n ramla in även till oss. Vi var givetvis inte ens i närheten av flygplatsen, och blev inte på något sätt, utom psykiskt så klart, påverkade av händelsen, men lite läskigt är det att samma sak hände på Los Angeles flygplats dagen innan vi skulle åka därifrån för tre år sedan. Hoppas det inte är vi som drar till oss galningarna! :/

Vår dag började annars ”som vanligt”, som Inna kallar det, med att vi tog ett dopp i poolen. ”Vår” pool var under rengöring, så vi fick prova hotellets andra, som var lite djupare och lite kallare, men också fick godkänt av tjejerna. Själv hade jag det extra bra i ”cabanan” bredvid.

”Tittut, mamma! Här är jag!”
Utfläkt i all min tveksamma prakt

Planerna jag skrev om i förra inlägget var faktiskt gjorda när jag vaknade, så när jag totalt ändrat på dem (så klart) sjösatte vi dem. Efter poolbadet upprepade vi alltså först torsdagens succélunch, (”Smaskens”, tyckte Mimi om den torra spaghettin och köttbullarna.) och tog sedan en varm promenad ner till marinan, där vi lyckades knipa de sista bra platserna på ”Jungle Queen”, som tog oss på en guidad tur bland de otroliga strandvillorna och leguanerna vid kanalerna. Fort Lauderdale kallas, inte oförtjänt, för ”Floridas Venedig” och det var helt fantastiskt att uppleva staden från vattnet. Det är verkligen helt ofattbart vilken lyx vissa lever i…. Vi passerade ett par egendomar som var till salu. För sisådär 80 miljoner. I handpenning…

Welcome to Fort Lauderdale

Puh, tänker aldrig mer glömma solglasögonen!
Några av egendomarna vi såg. Till slut reagerade man inte ens för den ofattbara lyxen.
Hela familjen på samma bild! Ombord på Jungle Queen.
När man liksom inte riktigt vet när det är dags att sluta….

Båten tog oss genom sju broöppningar (man förstår varför det blir bilköer) till en ”tropical island”, som mest var en liten inhängnad med djur i för små burar. Vi är väl inte helt bekväma med konceptet, speciellt inte med ”alligatorshowerna”, som mest känns som djurplågeri, men barnen älskade givetvis djuren. Mimi föll mest för en plastgroda och tre stenugglor, men var också modig nog att hålla en papegoja som var lika stor som hon själv. Typiskt nog hade storasyster dragit iväg med pappan till alligatorgropen då, och själv kunde jag inte få upp kameran samtidigt som jag hjälpte till att hålla upp armen medan papegojan flaxande försökte hålla balansen på den, så det är Inna som är kaxigast och skryter så där som bara en fyraåring kan göra inför sitt syskon om hur hon minsann höll en (liten) papegoja. På vilket det finns bildbevis, alltså har det hänt. Typiskt var ordet.

Inna med den lilla papegojan

Papegojan lilla Mimi höll var av den här storleken.
En av alla vilda leguaner vi såg från båten
Sjunde inseglet… Eller i alla fall sjunde broöppningen.

Höjdpunkten, efter papegojor och glass, var givetvis att få hålla i en ”baby alligator” (återigen, det där med hur bekväm man egentligen är med saker, men blundar sådär med ett halvt öga för att barnen tycker det är så häftigt). Gissa om det pratas om det nu i efterhand. ”Mimi, du höll bara i svansen!” ”Jag höll en stoooo papegoja. Fatist.Du hade en liten!” Ja, alla med mer än ett barn vet ju hur de där diskussionerna slutar.

Först viss sund tveksamhet
…. sen stolta som tuppar, alla tre. Vad den stackars tejpade alligatorn tyckte om det hela framgår lyckligtvis inte.

Homo sapiens är mycket riktigt den art sopborste sitta i bur. Jag vet ett helt gäng som jag gladeligen skulle sätta i den där buren med en gång. En av dem kommer snart att inneha ett hyfsat högt ämbete här i landet…


Vi hade en tanke om att eventuellt ta oss till Hollywood och barnaktiviteterna där, men eftersom Mimi plötsligt hade feber på tillbakaresan, behövde vi inte ens överväga det. Däremot stannade vi till på en lekplats vid stranden innan vi (givetvis, det var ju fredag) plockade med oss mat från TacoBell på hemvägen. Typiskt nog både godare och billigare än de ”moderna” från finrestaurangen kvällen innan.



Dagen tog sedan sin tribut, så hela familjen sov faktiskt innan 23, därav detta sena blogginlägg, som jag skriver från pool-kanten lördag morgon. Ni har visst snö hemma…. Kul för er. Jag är verkligen avundsjuk. Haha…  Själva beger vi oss nu mot Sarasota/Siesta Keys på västkusten, där sanden enligt uppgift ska vara vit som snö. Känns bättre på något sätt.