Dag 13. Delfinsafari på Sanibel. 

Idag skulle det bli 28 grader varmt enligt klart.se, men vi vaknade lyckligtvis till dimma och lite regn, så det gick oförskämt lätt att få iväg de badglada tjejerna på utflykt. Det enda Inna (och Mimi eftersom hon är Innas eko) pratat om i flera dagar var att vi skulle se delfiner, så det var det vi hoppades på när vi körde mot lilla tropiska ön Sanibel, som är känt för att vara ett Karibien i mini-format. Inga byggnader får vara högre än palmerna på ön, man satsar mycket på cykling och bevarandet av natur och djur, och snabbmatskedjor är inte välkomna att etablera sig alls på ön, så det är en skönt laid-back känsla på hela ön. Förutom ovanstående är ön kanske mest känd för sina snäckor. Folk kommer från när och fjärran för att leta efter unika exemplar, men den delen fick idag stryka på foten pga delfinjakten. 

Vi körde utan att riktigt veta vart vi egentligen skulle, så ”sheriffen” som stod och dirigerade trafiken i öns första fyrvägskorsning måste ha undrat vad vi sysslade med när han fick dirigera oss i alla fyra väderstrecken innan vi var nöjda. Men vi fick se både fyren och ”historical village” i alla fall. Typiskt nog så var vägen genom naturreservatet stängd just på fredagar (verkligen fredagen den 13:e), men vi fick i alla fall se en utställning om djuren, innan personalen hänvisade oss till närbelägna Tarpon Bay, där vi skulle kunna åka på en ”cruise” för att få se djur. Sagt och gjort, vi åkte dit, och hade turen att en ”cruise” precis skulle åka. Vi missade tyvärr möjlighet att få röra djur i en ”touch tank” i och med det, men det var ju ändå delfiner vi var ute efter, så vi köpte snabbt på oss lite överlevnadsgodis och hängde med.

Utställning på J.N ”Ding” Darling Wildlife Refuge
”Ja ä tött. Bär mig”
Återigen på en båtutflykt. (Mimi är inte vampyr, trots datumet, utan det är ”bara” Skittles.)

Gott om fåglar och coola träd, men var är delfinerna och sjökorna?
On top of the world

På sätt och vis är det väl skönt när det (för en gångs skull!) inte är ens egna, men ändå rätt synd att andra inte ska kunna inse att deras barn faktiskt stör med sitt högljudda tjatter om ingenting när man är på en guidad tur, men lite info lyckades vi i alla fall höra, och till slut hade vi turen med oss och fick se en delfin. Äntligen! Den var inte lika nära som vi hade önskat, men vi såg den. Flera gånger. Så himla fin! Och Inna överlycklig förstås.

Vår delfin
”Jag såg den, jag såg en delfin. Jag såg den faktiskt.” 
På spaning efter den tid som flytt…. eller i alla fall efter delfiner.

Eftersom vi hade hållit Mimi igång på godis under detta lite oplanerade äventyr, var det inte riktigt läge att börja leta snäckor också, utan vi lämnade faktiskt ön (lite för tidigt, men så är det ju att ha barn) och åkte tillbaka till hotellet för sen lunch, poolbad och tupplur. Inna tillbringade precis hela eftermiddagen med att imitera en delfin. Hon simmade som en delfin (jättejobbigt att simma samtidigt som man håller ihop händerna på ryggen som en fena), hoppade som en delfin och lät som en delfin. Tror nog att vi kan anse utflykten som mer än lyckad.

”Jag måste ha mina solglasögon!” Cool, coolare, Mimi.
Kan man sova skönare, tro?
Frozen margarita i bubbelpoolen. Så rätt. Så gott.

Peter upptäckte att det band (The Band of Heathens) han förälskade sig i när de var på Sverigebesök för något år sedan, spelade i närheten, så jag och tjejerna hade tjejkväll med mer poolbad, middag och snacks på balkongen och soffmys. Inte dumt alls.


I morgon lämnar vi Fort Myers för vårt sista (snyft!) stopp i Miami. Det känns som om själva Ft Myers inte riktigt fått en ärlig chans av oss, men det verkar också så turistigt att det inte känns värt det. Vi har haft det toppen här på hotellet, men närområdet verkar rätt ointressant, och ibland är det ju ganska skönt också, för att hänge sig helhjärtat åt sol och bad i ett par dagar är verkligen också semester.

På vägen till Miami planerar vi (lär bara bli jag) att äta klassiska krabbklor i Everglades City och att ta ytterligare en djursafari i Shark valley. Det känns som om man borde åka en typisk ”airboat”, men med tanke på våra ljudkänsliga (och rätt små) barn sparar vi nog det äventyret till nästa resa (som vi redan börjat planera så smått inför…).

Dag 12. 100% poolbad i Fort Myers. 

Idag vaknade vi efter en förvånansvärt god natts sömn i vår gråa bunker. Frukosten har redan blivit rutin. Kaffe (riktigt kaffe numera), rostade bagels med cream cheese, nötcrispflingor med mjölk, apelsinjuice och färska jordgubbar. Vem behöver hotellfrukost? Fast… vi är ju på hotell och vi äter ju frukost, så vad är egentligen skillnaden?

Morgonvyn från balkongen är lika trevlig som kvällsvyn
Obligatorisk aktivitet efter frukost.

Önskemålen från barnen var väldigt entydiga. Det var bad i poolen som gällde. Så till klarblå himmel och ganska stark vind (idealiska förutsättningar för att bränna sig alltså) traskade vi ner till poolområdet. Kontrasten mot det pyttelilla, lugna området i Siesta Keys var ganska slående, men lyckligtvis är det lågsäsong här, så det var mest ett trettiotal russinbruna pensionärer där. En stor varm pool och en liten jättevarm bubbelpool. Mer behövs inte för att hålla våra barn glada hela dagen tydligen. Många timmars lek och plask blev det. Till lunch provade vi – utan några större förväntningar – maten i poolbaren, och blev glatt överraskade. Trevligt när det sker. Stripsen kvalade in på tio-i-topplistan, Peters hamburgare var finfin och min kycklingsallad med hallonvinägrett superfräsh. ”En riktig festmåltid”, tyckte Inna.

Poolområdet
Kycklingsallad med hallonvinägrett. Smaskens. (Som Mimi skulle sagt.)
Fries to die for
”Festmåltid”, enligt barnen. Toast (eller ”Fried cheese” som menyn sa) och strips.

Eftersom Mimi somnade i sin stol efter lunch, var det bara att hänga kvar, och när vi sedan började känna oss klara, dök våra nya bekanta från Siesta Keys upp, så tiden bara gick och gick, och barnen hade minsann inte badat klart. Ånej. Så till slut skickades Peter till affären för proviantering, medan vi stannade kvar i bubbelpoolen. Då hände det som inte får ske. Det man har läst om tusen gånger men ändå inte riktigt tror på. Att det kan gå så snabbt. Ånej, JAG  har i alla fall koll. Osv…. Mimi, som utan puffar stod i trappan ner i bubbelpoolen medan jag satt i densamma och pratade med Lotta bara en halvmeter därifrån, var bara puts väck! Jag hade ju bara tittat bort en sekund, och hon var varken på trappan, i poolen eller vid solsängarna. Hade hon sprungit iväg? En ny blick ner i poolen, och där, under skummet vid ytan, hittar jag ett styck skräckslaget barn. Helt under och nästan osynlig pga skummet. Den känslan behöver jag aldrig mer uppleva i mitt liv, tack. Sekunderna innan jag fattade att hon faktiskt var okej var långa. Väldigt långa. Liksom vår kram- och mysstund efteråt. Länge satt vi i solstolen och bara myste, och Mimi fick ringa Peter och ”visa vad som hände, att jag jåkade jamla i poolen och det var läskigt”. Precis vad Peter behövde innan han skulle sitta i bilkön hem från affären för övrigt.

Inna hade blivit lovad att få ”mysa med iPhonen” en stund när Mimi hade somnat, så hon både sjöng och höll handen för att få henne att somna. Hur gulligt som helst, om man bortser från den krassa bakgrunden.
En liten sång- och dansshow vid poolkanten är ju aldrig fel.
Mimi har en faiblesse för trapporna och stängerna i poolen. 
Den här bilden kommer jag att ha med mig på näthinnan ett tag.

Nu i kväll har vi testat macaroni cheese på balkongen medan vi kollat på solnedgången. Supertrevligt. Maten gick hem hos barnen och att sedan sitta i den ljumma, kolsvarta natten (kvällen) med bara ljuset från våra fyra iphones var så fantastiskt mysigt att barnen till slut fick be om att få gå och lägga sig. (Okej, jag överdriver kanske en aning då, men Mimi använder det argumentet för att få sin napp, så hon bad faktiskt om att få sova.)


Eftersom vi är aningens svedda i kanterna efter dagens maratonbadande i stark sol, planerar vi i morgon en utflykt till lilla ön Sanibel, som ska vara ett toppenställe för snäckletning och delfinspaning.

Dag 11. Motvillig avfärd från Siesta Keys. 

Nu är vi – alldeles för snart – på väg igen. Det Siesta Keys vi från början var ganska skeptiska till har verkligen vunnit våra hjärtan, och vi är egentligen inte riktigt redo att åka ännu. De två sista dagarna/kvällarna med normala temperaturer har verkligen varit fantastiska och vi hade velat ha några fler dagar vid den härliga stranden, den ljuvligt uppvärmda poolen och några fler kvällar i trädgården med våra nyfunna vänner från Stockholm. Lyckligtvis kommer i alla fall de efter till samma hotell som vi i Fort Myers i morgon.

I nästa liv ska jag bli en sådan som reser med en liten flott övernattningsväska och ändå alltid har rätt klädsel och utrustning för varje tillfälle. MacGyver?!

Gårdagskvällen blev nästan så lugn som jag förutspådde på eftermiddagen. Vi missbedömde bara tiden ”lite” när det gällde att handla något snabbt och lätt till middag, så något grillat blev det inte. Peter utnyttjade Sarasotas omtalade rika kulturliv och var på konsert med gamla still-going-strongare från Nitty Gritty Dirt band och jag och tjejerna hängde med grannarna i trädgården. Hade det inte varit för att Mimi har det rejält jobbigt med sig själv och är labilare än vilken tonåring som helst (de kallar det ”the terrible twos” här, vilket är mycket passande) så hade det varit TOPPEN. Nu blev det bara toppen, men det är ju okej det också.

Vet inte hur det gick till, men under natten centrerades alla barn till Peter i bäddsoffan, så jag är lite ledbruten idag. Förmodligen av att ha kunnat ligga still större delen av natten.  Det händer ju annars inte så ofta…

Min säng vs alla andras säng. 

 

Morgonen har tillbringats i poolen. Verkligen ljuvligt när det är så varmt att man till och med som kinkig vuxen utan problem badar i flera timmar. Väldigt uppskattat av barnen dessutom. Efter en hastig lunch bestående av en överbliven pizza-slice till vuxna och favvo-rätten microvärmd pasta penne med ketchup och fryskalla ärter (det enda någorlunda nyttiga barnen faktiskt älskar) till barn är vi nu på väg mot Fort Myers och resorten DiamondHead Beach and resort. Återigen ett ställe jag är lite skeptisk mot eftersom de, utöver det ganska saftiga priset, tar en obligatorisk resortavgift på ca $16 per boende och natt. Och dessutom tar de betalt för wi-fi på rummen. Hur omodernt känns inte det? På plussidan ligger att hotellet ligger direkt på stranden, har pool/bubbelpool och dessutom lägenheter på 70kvm med balkong, så vi hoppas att plussidan ska överväga. Gärna rejält.

Eftersom vi ändå inte får checka in förrän 15, fick det bli ett besök på Miromar Outlets på vägen. Eller egentligen en liten omväg, men det är ju för en god sak, eller hur? Det är befriande med ”malls”, för det får man ju ändå kalla dem, som inte ser ut som alla andra. De outlets vi besökt i USA har varit som små shoppingstäder, där man går utomhus mellan affärerna, och det finns små fontäner (gärna med akvariefiskar i jätteformat och sköldpaddor), uteserveringar och lekplatser. Det sistnämnda uppskattas extra av föräldrar som vill kunna gå i några fler affärer… Blev det några fynd då? Jodå, tre par Converse (de låga, coola) till barnen för ca 350:-, Peter köpte snygga Puma-skor och shorts till halva priset och jag en ynklig Clinique-ögonskugga. Jag shoppade alltså minst. Detta känns viktigt att ha på pränt på något sätt.

Miromar Outlets. Jag har svårt att bestämma mig för om det var ren dumhet att inte köpa Desigual-väskan för 38 dollar eller inte.
Playland. Alla föräldrars dröm.

Eftersom jag passat på att skriva lite efterhand i bilen idag, blir det lite löpande uppdateringar. Nu är vi framme på Diamondhead, och vet väl inte riktigt vad vi ska tycka ännu. Första intrycket av Fort Myers Beach är otroligt turistigt och plastigt, och hotellet är ganska konstigt. Första gången vi tog hissen vände vi och gick in i den igen eftersom vi trodde att vi fortfarande var i garaget, men det visade sig vara rätt våningsplan. Det är 100% grå betong. Golv, väggar och tak. Inga möbler eller färgklickar som bryter av, utan bara dörrar och mer grå betong. Superkonstigt. Rummet/lägenheten är stor och välplanerad med en pentry-del och stor, möblerad balkong, där det både finns solsängar och stort matbord. Inredningen går i orange…. och känns inte jättemodern. Soffan stönar HÖGT så fort man rör sig minsta lilla, och jag tror faktiskt inte ens att det har med mat(o)vanorna här att göra. Mimis spjälsäng är bland det konstigaste jag sett i den vägen. De kanske har hört talas om henne?! Med tanke på gallren, menar jag.

Charmigt?
Fängelse eller hotell?
Spjälsäng eller bur?!
Någon här måste ha minst en släng av OCD.

Wifin ingick tydligen i resortavgiften ändå, och tur är väl det, för det är den sämsta vi upplevt på mycket länge. Sådant uppskattar vi inte.  Dessutom är det rent avtändande när man både betalat för rum och resortavgift att se alla listor överallt på hur allt kostar. Det är så att man hoppas att det inte kostar extra att ta ett dopp i poolen. Som sagt, det här är första intryck, och sådana har ändrats förr, så vi hoppas på enorm potential bakom de grå väggarna. Vi hoppas t.ex. på att kunna äta frukost på balkongen i morgon med vår fantastiska utsikt. Sådant har ändrat taskiga första intryck förr.

Kvällsvyn från balkongen är bättre än utsikten i korridoren.

The Capri at Siesta. Hotell. 

Hotellet vi bor på i Siesta Keys var jag vid ankomst ytterst skeptisk till, eftersom det jag trodde skulle vara ett litet hus, visade sig vara ett rum i motellstil, eller hur man nu ska uttrycka det. Det är 10 små rum (med fullt utrustade kök) i en länga runt en stensatt trädgård med parkeringar utanför. Rummen är ganska små och har ont om avställningsytor, men är ändå ganska smart planerade med stor dusch i ett ganska litet badrum, kök med det mesta man kan behöva (micro, spis, diskmaskin, blender, grytor, ishink, stor kyl/frys, salt/peppar, kaffebryggare, brödrost, vinöppnare m.m), stort matbord, (knarrig) säng och bäddsoffa. Det finns två små garderober, en stor byrå och en tv med dvd. Inredningen är långt ifrån modern (takfläkt i mörkbrunt trä känns aningens 80-tal :), och städningen hade kunnat förbättras, men personalen är väldigt, väldigt mån om gästerna och verkar fixa det mesta man ber om. Dessutom är det otroligt smidigt att ha tillgång till (gigantiska) tvättmaskiner/tumlare (med gratis tvättmedel), stora gasolgrillar, jättemysig trädgård, dvd-filmer, parkering, strandhanddukar, enkla strandstolar och strandleksaker i massor. Allt gratis.


När vi kom var det kväll och dessutom kallt, vilket gjorde att det mesta kändes dåligt, men nu har vi dessutom upptäckt områdets privata uppvärmda pool och den fantastiska stranden, som hotellen på gatan delar på och då börjar hotellet helt plötsligt vinna igen sin förlorade mark. Dessutom är wifin utmärkt och det finns massor av pokemon att fånga direkt från sängen.

Det finns (konstigt nog) inga restauranger direkt vid stranden eller i lilla hotellområdet, men flera inom gång- eller bilavstånd, och det är dessutom så mysigt på innergården att man hellre stannar där och grillar/äter med grannarna.



Känslan är mer stugboende på Öland än hotell, men man vänjer sig, och då blir det faktiskt riktigt mysigt. Faktum är att det är det första hotell på vår resa som vi känner att vi skulle vilja återvända till.

Dag 10. Sand i Siesta Keys. 

Vi har nu passerat halvtid på vår semester, men tack och lov är det ju så mycket kvar att man inte behöver känna någon separationsångest ännu. Just nu är vi ändå i ett ganska skönt ”flow”, känns det som. Vi har bokat om ytterligare ett hotell (från South Beach till Mid Beach Miami), så vi kommer att ha strandlägenhet med balkong och kök under resten av resan, samtidigt som vi vant oss vid priserna och vid att vi faktiskt ska vara här ett tag, och därför inte behöver nöja oss med det allra mest basic i kylskåp och skafferi, vilket är skönt. Vi äter inte speciellt fancy och kommer inte att vara smalare när vi kommer hem, men det känns skönt och avslappnat, och det är skönt att inte vara tvungna att sticka ut och leta restaurang varje kväll om man inte är sugen. Barnen vill ju dessutom ändå bara ha strips, pasta, ketchup och glass, och det är ju rätt enkelt att fixa själv liksom. I kväll ska vi nog testa hotellets grillar. Fick tips av en annan svensk familj om en riktigt bra fiskaffär här i närheten, men gissar att det kommer att sluta med hamburgare eller något…

Förmiddagen har spenderats på stranden. Vattnet höll max 18 grader, men sanden är den ljuvligaste jag upplevt. Och jag HATAR sand. Verkligen hatar. Men denna hade jag lätt kunna tänka mig att uppleva varje dag. Otroligt len och alldeles kall. Fantastisk. Och bra för sandslott och för att gömma barn, visade det sig.

En solstol för mamman och snäckletning för pappan. Måste väl vara jämställdhet?!
”Jag har plockat bautastora snäckor till dig, mamma. Ta en bild och skicka till dagis och säg att det är superskönt i Fluwida”.
Den där snäckan Mimi har i handen….. 
Sand, sand, sand. Ljuvlig sand. (Detta kommer jag aldrig någonsin mer att skriva. Det är jag övertygad om.)
Okej. Det var inte vi som gjorde detta. Det var där när vi kom. Men det kunde ha varit vi.

Vi har också plockat snäckor. Superstora korallsnäckor. De två finaste – av typen ”lyssna och hör havssuset” – tog vi med hem. Enda kruxet var att den ena visade sig vara bebodd. Helt plötsligt stack det ut en alien-arm och vände snäckan upp och ner. Ihhhhhhhhhh….  Kan vara så att vi kommer att råka glömma allt vad snäckor heter när vi åker härifrån i morgon. Just nu ligger mr Alien i hotellets fontän och dansar uppsluppet med sin läskiga arm. Eller håller på att dö av sötvattnet. Vi hoppas på det förstnämnda.

img_0244.trim

Efter förmiddagen på beachen gick vi till den betydligt varmare poolen. 50% av oss fick dock skyndsamt lämna den efter att yngsta fjärdedelen varit väldigt nära att stänga den för resten av dagen…. När man har sådär riktigt roligt är det ju lätt att glömma att man inte är blöjburen längre.  Det fick bli dusch och siesta på hemmaplan, och eftersom det ju ändå fanns lite tvätt-vin kvar sedan igår, tog mamman tidig Happy Hour i trädgården. Inte alls dumt. Det är ju ändå semester.

 

Nu, halv tre, sover Mimi fortfarande och vi andra sitter med varsin ”äppel-enhet” och bara tar det lugnt i sofforna utanför rummet. Det är, som sagt, skönt att ha kommit in i semestertempo. Våra mest ansträngande planer för resten av dagen är att förflytta oss de 100 metrarna tillbaka till poolen, köra till Publix och köpa lite middagsmat (och glass, hävdar Inna) och möjligen packa lite inför morgondagens förflyttning till Ft Myers. Tufft. Jättetufft.

Dag 9. Zoo och Sarasota downtown. 

Yes! Vi börjar ta oss när det gäller att planera! (Och på helt andra [viktbaserade] sätt också, men det är en helt annan historia som vi får ta itu med när vi kommer hem.) Det blev, som vi hoppades på, bättre väder idag och vi tog oss iväg till zoo. Eller Jungle Garden som de kallar det, vilket en cynisk vuxen precis förstår vid ankomst, för speciellt mycket zoo är det inte. De har ormar, alligatorer (så klart!), fåglar, sköldpaddor, ödlor och några getter. Mycket mer än så är det inte, men för två- och fyraåringar räcker det lyckligtvis alldeles utmärkt. Vår minsta dam, den där bestämda, har ju insett tjusningen med att bo på hotell, vara på platser med mycket folk och befinna sig i bil på okänd mark (dvs när föräldrar är under lite mer stressade omständigheter än hemma), och utnyttjar detta hämningslöst för att tillskansa sig fördelar som hon inte fått annars, typ napp när det inte är sovdags. Högst förtjusande beteende, och än värre när man vet att man skapat det själv. Nåväl, hon utnyttjade 75% av resan till zoo (procenten efter den fina bilden från bilen) åt att gallskrika efter sin napp, så besöket inleddes pedagogiskt nog med glass, för att öka chanserna till ett trevligt besök (och verkligen befästa beteendet). Vi passerade hyfsat snabbt alligatorer, enorma sköldpaddor, papegojor och (ursäkta) ätande ormar med mussvansar hängande ut genom mungiporna, för att sedan tillbringa en bra mycket längre stund på ställets lekplats. Vilket vi kunde gjort gratis i vilken mer närliggande park som helst…

Än så länge bara förväntan
Plastdjur är också djur. Eller?

Lekplatsen uppskattades. Mycket.

Bestämda damen skulle absolut inte lämna lekplatsen, så jag och Inna tog till slut en promenad genom Butterfly garden (en fjäril) och Gardens of Christ (why?) för att komma till besökets förväntade höjdpunkt; matningen av flamingos, vilka gick fritt på området i sällskap av svanar, änder och något slags andra fåglar. Stora var de. Och lika påflugna som måsarna i Näsviken när de såg matpåsarna man kunde köpa för att mata dem. (Vi fick en halv påse av en mamma med hysteriska barn, och gav den sedan ganska snabbt vidare till en modigare kvinna utan barn i sällskap… Det är som sagt ganska stora fåglar. Med stora näbbar.)

Mina. ❤️❤️❤️
Ytterst märkligt inslag på ett zoo (f’låt en djungelträdgård), men det är säkert bara jag som är konservativ. (Eller inte tillräckligt konservativ?)
Lägg märke till att jag matade dem! Faktiskt.
Innas flamingo-imitation.

Efter rejäl kaloripåfyllning i caféet somnade den bestämda, och Inna ledde oss, stolt som en tupp med kartan i vädret, till ”the petting zoo”, där man fick klappa getter och hönor. Det, lekplatsen och den påföljande matningen av sköldpaddor i en damm var höjdpunkterna. (Nejdå, jag är inte bitter.)

Ifall någon är orolig, så var det, trots min raljerande ton, en riktigt trevlig förmiddag, men texten blir liksom lite faddare och tristare när man bara fokuserar på det mysiga och positiva.

Givetvis har jag lyckats fota den enda gång under ”djungelpromenaden” då hon faktiskt inte har kartan i hand. Så klart.


Efter zoo var det dags för lite vuxnare förströelse, så vi körde in till centrala Sarasota. En vacker stad med mycket kultur och ett litet mysigt centrum, vilket inte är en självklarhet i amerikanska städer där man alltid tar bilen. Vi strosade i hamnen (där vi såg en manatee, en sjöko), längs med Main Street och tog dessutom en fika. Antalet smoothies och kakor man lämnat halvätna bakom sig på diverse fik runt om i världen hade säkert kunnat mätta ett mindre lands befolkning i en månad… men kaffet var ovanligt gott.


Hemma i Siesta Keys igen var det äntligen väder för att utforska pool och strand. Eftersom solen ju snabbt och drastiskt går ner innan 18, blev det inte så länge, men det gav mersmak, så i morgon ska vi bada, leta snäckor och bygga sandslott, är det bestämt.

”Vår strand”. Minst lika fin som den inne i centrala Siesta Keys.

Fadd förresten. Jag skrev ju nyss om det. Råkade borsta tänderna med barnens tandkräm nu. Där kunde man snacka om fadd känsla i munnen. Och vilket intressant ord när man skriver det många gånger. Fadd. Fadd. Faddare. Faddast. Var tvungen att slå upp det. Bjuder alltså på lite bildning så här på nattkvisten (Floridatid). God natt! Eller dag. Må den inte bli fadd!

Dag 8. Kyligt i Sarasota.

Idag vaknade vi i ett rejält kyligt Siesta Keys/Sarasota. USA har drabbats av en rejäl köldknäpp med snö i samtliga stater (!), utom i Florida. Tack och lov. Idag var vi i tacksamma för de kläder jag irriterat gömde längst ner i väskorna när vi lämnade Fort Lauderdale. Det var sol och klarblå himmel, men rejält isiga vindar och bara mellan 10 och 15 grader varmt. Vi begav oss mot söndagsmarknaden, men lämnade den lika snabbt igen. Både för att den var pytteliten och ointressant och pga kylan. I stället styrde vi kosan mot en Walmart Superstore där vi faktiskt gjorde resans första shopping, hur konstigt det än låter. Peter köpte Dickies och tjejerna Paw Patrol. Same same… På vägen ut köpte vi urgulliga Pretzel hot dogs. Supergoda och pyttesmå.

Mimi bjöd på helt opåkallad show vid frukosten. Hon är som ett eget litet tivoli, den damen. ❤️

Snövit sand i Siesta Keys kontra snöig snö hemma på torget. Inte svårt att välja!
Teslor, gamla Volvos och klassisk ”No guns-skylt” på dörren till restaurangen.
Världens gulligaste varmkorv?

Att resa med en tvååring som fortfarande sover middag innebär rejäl påverkan på dagsplanerna. Den där sömnen är liksom ivägen oavsett vad vi gör eller hur vi planerar. Så även idag. Att ta en utflykt till Sarasota Aquarium med 50% av den tilltänkta publiken sovande, kändes ju lite galet, så i stället följde vi ett tips i bloggen Floridaliv, och begav oss mot det gigantiska shoppingcentret UTC (University Town Center), där Peter drömde sig bort i Tesla-affären och Inna älskade familjetoaletten med toalett och handfat i hennes storlek. Shoppingcenter är ju ganska lika var man än är, men här var även en hel stad av butiker, parkeringar, restauranger m.m runt om själva ”mallen”, så medan Peter fortsatte drömma i ”närbelägna” (med USA-mått) Guitar Center, promenerade familjens kvinnliga medlemmar en sväng i området. Att korsa tiofiliga vägar med barnvagn är rejält läskigt by the way. Vi hittade varandra igen utanför restaurangen Daily Eats, vilket visade sig vara rena lyckträffen. En middag då alla var vakna, alla var glada, alla åt, maten var fantastiskt god och det kostade under $40. Wow! Vi kommer tillbaka.

Doppa strips i maple syrup? Ja, varför inte.

Konstigt nog lyckades vi sedan exakt tajma in den aktivitet vi hade tänkt oss. The Sarasota Drum Circle, ett lokalt fenomen där folk samlas varje söndag och trummar/dansar in solnedgången på stranden. Fantastiskt konstigt och kul. Och vilken strand! Siesta Keys Beach blir ofta utsedd till Amerikas bästa strand, och det är lätt att förstå varför. Sanden är kritvit, ser ut som snö, och fortsätter hur långt som helst. Dessutom består den till 99% av kvarts, så tydligen blir den aldrig varm. Enligt Inna var den ”bauta-len och kall som snö”. ”Bauta” är inne-ordet nummer ett, vilket ju passar ovanligt bra i detta land. Vi läste idag att var sjätte Sarasota-bo är dollarmiljonär. Inte för att jag vet om den statistiken stämmer, men det är ju i så fall verkligen bautamånga.

Drummers and dancers

Verkligen tacksamt läge för fotografering…

Jisses! Ytterligare en bild där hela familjen ser hyfsat normal ut. Det finns hopp!
Klart man ska rita en huvudfoting i den bautakalla sanden!
Min snygga man. ❤️ (Och solen. Det är den till höger.)
Strandvernissage

 

På kvällen var det äntligen dags för popcorn (givetvis grytpoppade), vilket vi ju råkade missa i fredags. Inte okej efter att barn en gång förstått innebörden av det, f.ö hemskt konstiga och lokala, ordet fredagsmys. Trivia: här finns popcorn-salt. Enligt uppgift extra fint och utan jod. Undrar om det ytterligare hade förhöjt vår upplevelse? Jag tvivlar. Popcorn i sängen iklädda badrockar efter en varm dusch är svårslaget. Möjligen bara toppat av nya Paw Patrol-pyjamaser och Dr McStuffins-trosor.

”Jag är en supervälte!” ❤️
Paw patrol, Paw patrol, Paw patrol…. (de flesta med barn lär nynna med)

Aha! Det är DET fingret….!

 

I morgon hoppas vi på lite mer värme och ett zoo-besök som ska kunna innebära att få mata flamingos. Hemma är det visst jobbstart…..

Dag 7. Fort Lauderdale – Sarasota/Siesta Keys

Idag var första dagen som familjen var i synk, och faktiskt vaknade tillsammans vid den högst  överkomliga (och ovanliga) tiden 08.00. Eftersom vår lägenhet ligger på bottenvåningen är fönsterna tejpade för insyn, men enligt vår utskickade spanare Inna var vädret ”precis som vanligt” så efter ytterligare en frukost bestående av rostat bröd och trippla ”kaffepåsar” som körts tre gånger genom bryggaren för att i alla fall bli liiiite starkare än te, fick det självklart bli poolbad innan vi packade ut oss i bilen. Tur var väl det, för detta blev dagen då båda barnen helt plötsligt vågade hoppa själva från kanten. Samma barn som skriker i högan sky av att få vatten i ögonen när de duschar…

Klockan elva, eller snarare tjugo över…, checkade vi ut och satte, mot hotellchefen Maggies uttryckliga instruktioner, gps:n på Naples, dvs alldeles rakt västerut över halvön, i stället för att ta ”Turnpike Florida”, vilket hade inneburit att vi hade kört mot norr och sedan västerut. Vägen vi nu tog (75) går delvis genom Everglades (Alligator alley lär man aldrig köra på hemma) och var mycket riktigt ”miles and miles of nothing”. En väldig kontrast mot raderna av enorma villor, skyskrapor och broar som vi vant oss vid. Någon alligator fick vi (lyckligtvis?) inte se, men gott om olika sorters stora fåglar, omväxlande växtlighet och ett rejält regnoväder lyckades vi tajma in. Dessutom är det ju så att t.o.m en bensinmack (med den härliga varningen ”last chance for gas”) är rena upplevelsen här. Man tror inte att det kan finnas så många olika sorters chips och Snickers… I bilen passade vi på att ha chipsprovning. Lays limechips (!) fick konstigt nog tummen upp av samtliga familjemedlemmar, medan Green pea crisps konstigt nog bara uppskattades av mamman.

Boooring….
Tack gode gud för iPhones och möjligheten att ladda ner på Viaplay…
Hittar du något, Mimi?

 

Annorlunda, men goda!

I Naples stannade vi bara till för ett välbehövligt Starbucks-besök, och konstaterade att det nog inte var ett ställe för oss. Vi har bokat fyra nätter i Ft Myers efter Sarasota, men är inte säkra på om vi ska ändra på även de planerna eller inte. Naples verkade dock mest vara pensionärer som diskuterade dagens runda på golfbanan. Intrycket var att det var fint, hyfsat fashionabelt och sandfärgat, till skillnad från allt det bländande vita på ostkusten, men inget vi behövde lägga mer tid på.

Alltså fortsatte vi norrut på ytterligare en rak, tråkig väg. Det roligaste var nog att studera reklamskyltarna längs vägen. Vad sägs t.ex. om reklam för sterilisering?  På vägen passerade vi faktiskt Ft Myers. Tanken var ju från början att vi skulle ha kommit från Orlando nu, och hade det inte varit för att vi faktiskt blev lurade på definitionen av ”avbokningsbart” på hotels.com hade vi nog ändrat även denna bokning, men förlora 1800:- är vi inte så sugna på, då kör vi hellre lite fram och tillbaka, även om vägen är tråkig.

Vädret gick under resans gång från regnigt och varmt till blåsigt och rätt kyligt. 14 grader enligt väder-appen. Blä! På sätt och vis är det väl skönt att få nytta av det överflöd av kläder jag packat ner ”om utifall”, men vi hade nog, trots allt, hellre dragit hem oanvända kläder.

Hotellet, som var ett av de första jag bokade, innan jag förstått hur man måste läsa det finstilta när man bokar hotell ”over here”, har jag känt mig tveksam till länge, men som sagt, när det handlar om att faktiskt slänga så mycket som 1800:- i sjön för att avboka, då åker man hit och hoppas på det bästa. Förutsättningarna (vädret och trötta, ”efter-lördagsgodis-sockerdippade-barn” som åkt bil alldeles för långt) var ju inte de bästa, men neeeej, det här var inte vad vi hoppades på. Den förväntade ”villan” med ”balkong eller uteplats” och ”privat strand” är ett motell med ett enda åttiotalsinrett rum (iofs med fullt utrustat kök) och en stol utanför dörren. Den privata stranden har vi inte sett till ännu, men det var ju mörkt och kallt när vi kom, så den kan man ju fortsätta hoppas på. Barnen gillade i alla fall bäddsoffan, även om de (redan bortskämda) undrade var poolen var. Till råga på allt, på tal om att lusläsa det finstilta, verkar det inte ingå städning.  Vi dök upp ”after hours” så har inte fått det bekräftat ännu, så jag hoppas att jag – för omväxlings skull – har fel.

Tja, de försöker ju, men borde nog hellre lagt tiden på golven än på dekorationerna.

Slutligen måste vi konstatera att det där med att åka runt som vi gör verkligen både har för- och nackdelar. Det är givetvis häftigt att få uppleva olika platser och miljöer när man är på en längre semester, men det tar också mycket tid och energi att packa ner och upp, förflytta sig, proviantera, göra sig hemmastadd på det nya stället och ”landa” i de nya förutsättningarna. Nu tog ju dagens resa mycket längre tid än den hade gjort enligt originalplanen, då vi hade tänkt åka från Orlando, mellanlanda i Tampa och sedan komma hit, men ändå. Idag har varit en relativt meningslös dag, det måste erkännas. Vi hoppas på ett bättre intryck av omgivningar och väder i morgon. Over and out.

Måste man ändå proviantera, ska man så klart göra det med stil.