Dag 5. Fort Lauderdale. 

Inget blir som man tänkt sig när man reser med barn (och oplanerade vuxna), det har vi ju konstaterat flera gånger och det stämde även idag. Tjejerna tyckte av någon konstig anledning att det var lagom att börja dagen vid 06, och kunde inte tänka sig något annat än att bada i poolen. Eftersom det visade sig bli den hittills finaste dagen vädermässigt sett, kändes det konstigt att tvinga iväg dem till ett shoppingcenter eller på en båttur som vi inte riktigt hade koll på. (Man bör verkligen ha koll innan för att verkligen få ut det mesta av en vistelse här, ifall någon mer än vi råkat missa det.) Alltså blev det en förmiddag i poolen. Igen. Många timmars bad med roliga leksaker som hotellet tillhandahåller, så absolut inget att klaga på, förutom den där naggande vuxenkänslan av att man borde göra mer av en så här långväga resa. Dum känsla, fast Mimi frågade faktiskt i eftermiddags när vi skulle åka till ”Flowida”, så kanske det ligger något i den ändå. 

”Åh, vad skönt, mamma! Titta när jag müser!”

Efter många timmars lek i stark värme och vatten är en tvååring och en fyraåring sen rätt trötta, så då står man inför valet att göra det så bra som möjligt för dem eller för sig själv, och då vinner givetvis de. Precis som det ska vara. Så efter en gourmetmåltid bestående av osaltad spaghetti och köttbullar på rummet, fick Peter köra iväg och kolla gitarraffärer och pantbanker, medan tjejerna sov middag och jag saknade balkong, vilket vi faktiskt inte har här.

Att få igång de sovande damerna var sedan ett jätteprojekt. Helt friska och rätt tidsinställda är de nog ändå inte, så strax var eftermiddagen också till ända, och vi ägnade de sista ljusa timmarna åt mer bad, mer glass och lite fotboll.

Hon har minsann rätt bra klipp i fötterna.

Att ”råka” skjuta bollen i poolen är givetvis det roligaste.

På kvällen bestämde vi oss för att testa en närbelägen restaurang, Village Café, som både TripAdvisor och trevliga Maggie här på hotellet rekommenderade. Vi gick en omväg dit i den ljuvligt ljumma kvällen, (så att undertecknad skulle kunna tömma några pokestops och fånga den sista Bulbasur jag behövde, fast det sa jag inte till de övriga…. ) och det var verkligen mysigt där, fast Mimi slocknade, trots den långa eftermiddagsluren, ganska exakt när maten kom…. så avkopplingen var begränsad. Att äta ”Taco platter” (sex olika taco-fusions) med en hand och en sömnig tvååring i knäet är inte optimalt. Och sen notan. Jag vet att jag är gnällig, och som min fina resvana vän tidigare idag påpekade är jag så klart påverkad av de extremt låga priserna i Polen, där vi är så mycket, men jag kan inte tycka att det är okej att betala 900:- för två Tacoplatters, en (!) barnportion strips/kycklingbitar och dryck/kaffe. Även om det var kul och överlag gott med de annorlunda tacosen, så vill jag för det priset ha oxfilé, en flaska vin och efterrätt.  Typ.

Juldekorationer och 24 grader varmt är så härligt fel.

Taco platter
På ”Village Café”

Mimi verkade vakna till lagom tills vi skulle gå, så på hotellet hämtade vi jordgubbar och vin och satte oss ute i trädgården för att njuta en liten stund till av kvällen. Det funkade i alla fall i ca fyra minuter innan hon mycket bestämt drog iväg mot rummet för att sova. (Varför är det aldrig så hemma??)

Inna uppskattade jordgubbarna

Fina. Och mina. ❤️

Tanken var att vi sen under kvällen skulle kolla upp och bestämma fredagens planer. Det är något slags barnaktiviteter i Hollywood på eftermiddagen och det där med vattentaxi tyckte tjejerna verkade spännande (fast det verkar som om man måste köpa en heldagsbiljett för 250:-/person, och vi vill ju bara åka några hållplatser för skojs skull), så vi får väl se. Vissa av oss (läs: jag) somnade strax efter Mimi, så jag hoppas att planerna är spikade när jag vaknar. Synd att jag redan gjort det bara. Vaknat alltså. Klockan är 03.54 just nu, och det vore nog en hyfsat bra idé att sova en stund till. Wish me luck!

Dag 4. Fort Lauderdale

Idag har vi (inte) gjort Fort Lauderdale. Eftersom vi ju egentligen skulle varit i Orlando nu, har vi inga direkta planer för vår vistelse i Ft Lauderdale. Inte för att vi skulle haft det i Orlando heller, för vi är inte sådana, på gott och ont, men det låter bättre att skylla på något när man tagit sig till andra sidan jordklotet för att hittills bara ha gjort sådant man  likväl kunde ha gjort på Kanarieöarna… Fast med maffigare omgivningar. Vi försöker få barnen att komma på saker att göra. De är ju trots allt två och fyra, så de borde ju kunna komma på något bra, tycker man.  Och det gör de. ”Leka med leja”, står högt i kurs (den Play Doh-lera vi köpte på Five below har använts mer än någon enskild leksak – inkl all Play Doh de redan har – hemma någonsin), liksom bada i poolen och äta glass. Vilket vi gjort. Alltihop. Så idag är de, tro’t eller ej, glada och nöjda. Överlag i alla fall. Dessutom har vi haft ”Dra mig i snoppen-konserter” (plural), bajsat i poolen och kissat i hyrbilsbilstolen. Allt för att imponera på omgivningarna.

”Kolla, mamma, jag gör en kanonkula!” (Eh?)

De försöker inte dränka honom, utan leker tåg.

​​När poolbadandet blev avbrutet av en skur, tog vi oss ut på en promenad längs strandpromenaden. En ovanligt sparsmakad strandpromenad, utan något annat än en trottoar på strandsidan och sedan nästan bara hotell, ganska få (förhållandevis) restauranger och någon enstaka souvenirbutik på andra sidan den vältrafikerade vägen. Vi fick sällskap av en härligt tryckande åskvärme. Vi som hade klätt oss med tanke på regnskuren. Helt klart inte några äkta floridianer ännu. Mimi somnade omedelbart, hon var ju trots allt vaken till efter 23 igår, och Inna hittade ytterligare en ödlekompis (”Lillödlis” så klart), lekte en stund på en lekplats vid stranden och fick känna på kraften i en Atlant-våg. Om vattnet var kallt eller inte förtäljde inte historien, men det skvätte i alla fall på byxorna. 

Lillödlis

Hade fotografen varit en smula uppmärksam hade detta kunnat bli en riktigt rolig bild…
Gah!!! Jag har inte bara glömt smink, smycken och vigselring, utan också halva min personlighet; solglasen som alltid (alltid!!) sitter klistrade i pannan på mig. Jag förstår nu hur Jason kände det utan sitt hår.
Finns det något gulligare än sådana här hand-i-hand-bilder?

Idag blev faktiskt dagen då vi utan missöden (om man inte räknar att en familjemedlem sov så klart) satt ner på en restaurang och åt. Det var t.o.m både gott och trevligt. Fast (nu är jag där igen) 65 dollar (över 600:-) för en sallad, ett glas vin, spaghetti bolognese, en öl, pasta penne med ketchup (!), en flaska vatten och två kaffe…. det är mastigt. Det var liksom ingen lyxkrog. Inna lärde sig den viktiga frasen ”do you have” (ice cream kunde hon redan) och briljerade i ”vänta-på-maten-leken” att räkna flest bilar i en viss färg (den har säkert ett namn) och vi fick återigen veta hur mycket roligare det är med flickor än pojkar. De flesta som börjar prata med oss säger just det, så det måste ju vara sant. (De träffade inte tjejerna igår dock…)

Tja, varför inte….? (Hade det börjat regna hade de säkert plockat fram varsin öl och låtsas som om det regnade.)

Även om det är väldigt dyrt så får man i alla fall mycket mat för pengarna.

Eftersom Inna tyvärr fick nedslående besked på sin nyinlärda fras var nästa plan given.Glassjakt. Hur det nu kan vara ett problem på en strandpromenad. Vi frågade servitrisen som hänvisade oss till den närbelägna och enligt uppgift fantastiska shoppinggatan Las Olas. Den hade vi hört talas om, så vi traskade åt angivet håll, och glömde att amerikaner alltid förutsätter att man är bilburen. Las Olas var i denna änden väldigt vacker med sin marina och sina hus, men man hittar ingen glass i villakvarter, hur fashionabla de än är, så vi fick vända, och när vi väl hittade det perfekta glasstället hade hon som skulle ha glassen somnat, medan hon som inte ätit någon lunch hade vaknat. Total osynk! (Men hellre osynk med varandra än med hela världen som det ju varit i några dagar.)

100% osynk
Kolla in båten (skeppet, hade nog Saga Norén hävdat) till höger om huset…!


Det fick bli glass och bad (och lera) på hotellet i några timmar till allas förnöjelse, och därefter tog vi en kvällstur med bilen för att verkligen kolla in (rätt ände av) Las Olas och en hyfsat närbelägen galleria. Det är fortfarande svårt att vänja sig vid att solen går ner vid 17.45, för det blir verkligen rejält mörkt direkt och känns overkligt att åka iväg och handla med barnen. Mörker är ju annars ingen bristvara för oss nordbor, men mörker och 26-gradig värme är det. Gallerian vi besökte var amerikanskt jättestor och flådig, och relativt tom. Fler än vi som upplever det som dyrt att handla kanske? Shoppingparadiset Sawgrass Mills (Floridas näst största?) ligger ju bara 40 minuters resa härifrån, men vi vet inte riktigt om vi ens ska bry oss om det. Någon som har erfarenhet av det och kan tipsa?

Strax innan vi fiskade lite… (Lägg märke till solglasen.)
Jag fångade den – med risk för liv och lem – på bild. Blicken. Blicken med stort B. Blicken som kan få vem som helst att skälva av rädsla. Blicken som bara en fyraåring som blir fråntagen sin iPhone för att hon ska behöva uppleva något på en semester kan leverera. Den blicken.
Tilläggas skall att så fort vi skulle gå klappade hon blixtsnabbt lejonet och sken (i smyg) upp som en sol…..
”Jag klappar henne! Jag klappar lenonet!” 
Jag trodde faktiskt att det bara var på film som biografer såg ut så här. Ljuvligt ju.

All in all får det nog räknas som en bra dag idag. I morgon hotar Peter med att det står gitarraffärer på schemat, så det kan ju bli spännande. Vi har flera gånger tidigare hittat riktigt coola ställen som vi aldrig annars hade kommit i närheten av när vi varit på gitarr-, pärl-eller garnjakt, så det behöver inte vara lika tråkigt som det låter.  Och skulle det vara det så har vi ju alltid Play Doh.

Dag 3. Miami – Hollywood – Fort Lauderdale

Idag skulle vi, enligt originalplanen, ha lämnat West Palm Beach för Orlando och parkerna,  men i stället lämnade vi Miami för Fort Lauderdale. Som sagt, om detta är ett grovt missgrepp eller inte lär vi väl egentligen aldrig få veta, men barnen känns lite för små för att till fullo uppskatta parkerna ännu.

Dagen verkade lovande när vi allihop vaknade runt halv åtta efter en hyfsad natts sömn, men nej, antingen är barnen väldigt påverkade av jetlag och hostande eller så har de helt enkelt förvandlats till små monster. Kanske något med vattnet? Var det inte så med Gremlins? Allt vi ska göra måste innebära kamp. En fyraåring som står och blänger under lugg med den ilsknaste blick jag sett sedan jag såg mig själv i spegeln i liknande situationer för x antal år sedan och en tvååring som verkar finna nöje i att bryta ihop över typ vad som helst. Fantastiskt. Och själv, utbildad pedagog som man är, hör man sig hota med att åka hem till Sverige med omedelbar verkan. Jomen.

Ner till poolen tog vi oss i alla fall innan utcheckningen, och där var lyckan gjord, för Ödlis hade nu fått en kompis, en större ödla, som givetvis genast döptes till…..wait for it….tadadadam…. Storödlis!

Storödlis…
De är inte alltid arga, tack och lov.

  Bomärket vi alltid lämnar efter oss efter att familjens äldsta kvinnliga deltagare har duschat… Ett måste innan man checkar ut.

Färden gick mot Hollywood (ja, det heter faktiskt så här också) där det skulle finnas en trevlig strandpromenad. Vägen dit var lika uppseendeväckande som alltid. Hur många palmer, miljonärsvillor och fantastiska vyer kan här egentligen finnas? Även första intrycket när man kom ut från parkeringsgaraget till det myllrande strandlivet utanför Jimmy Buffets stora ”Margaritaville-komplex” i Hollywood var ”wow, det är här man ska vara”, men sen är det ju ofrånkomligen så (även om jag inte vill vara negativ och tråkig) att de flesta strandpromenader i turistorter är ungefär likadana. Där säljs ungefär samma dåliga mat till överpris och småbutikerna lockar med ungefär samma grejer som man inbillar sig att man inte klarar sig utan och sen undrar varför i hela friden man släpade hem… Det VAR dock en trevlig och välskött strandpromenad och det var kul att se de otroliga monsterstrandstolar och strandtält som mer eller mindre hade byggts ihop till små byar i sanden. ”It’s always five o’clock somewhere.” På en scen i Hollywood….

”Let it go, let it go, let it gooooooo” (Skön omväxling från de mer obskyra sångerna…)

På strandpromenaden tog vi sen till slut äntligen vår efterlängtade restauranglunch. Inte utan hinder, givetvis, för inget barn skulle så klart ha någon mat eller ens sitta ner, vad inbillade vi oss, men okej blev det i alla fall. Och vi satt bra till på första parkett när vädret bestämde sig för att spela alla soldyrkare ett spratt och lät himlen öppna sig. Från sol till ordentligt ösregn gick vääääldigt snabbt, så det var ett skådespel i sig. Lunchen då? Jo, sisådär 500:- för hamburgare med vatten och två relativt orörda barnportioner. Det ska kännas att man lever.

Stranden vid ett-tiden
Samma strand sju minuter senare
Och så finns ju alltid dessa. De som bara tar en öl till och låtsas att det regnar…

På resan mot Fort Lauderdale fick vi vara med om en broöppning, som i alla fall gav mig svindel. Jag kände faktiskt inte minsta lust att ha Bruce Willis eller Sandra Bullock vid ratten. 

Ganska nöjd med att få sitta framåtvänd.

Första intrycket av Fort Lauderdale med sina kanaler och öar var synnerligen positivt. Sen blev det lite mer turistigt ju närmare hotellet vi kom, men det verkar lugnare än Miami Beach, så jag tror vi kommer att trivas. Hotellet (Aqua) har vi valt på grundval av ett par mycket positiva recensioner, och det verkar riktigt bra! Vi bor i en ”svit” med separat sovrum och fullt utrustat kök, och har en pool bara ett par meter utanför dörren. Denna (poolen, inte dörren) visade sig vara ett par grader varmare än vår förra så helt plötsligt blev de där ungarna som igår skrek hysteriskt över några droppar duschvatten i ansiktet, veritabla vattendjur. 

Tyvärr måste jag konstatera att mitt yngsta barn även idag varit ett sådant där barn som jag brukar skaka på huvudet åt och lite överlägset tänka att föräldrarna kanske skulle hålla hemma tills det kan uppföra sig… Hon gallskriker ostoppbart åt allt som inte går hennes väg, och finns det inget hinder så uppfinner hon ett. Det borde vara roligt med ett barn som av sina lungors fulla kraft skriker att hon inte vill ha glass, men det är det inte. Inte alls. Speciellt inte på hotell. (Utom på nyårsdagens morgon med de hårdfestande tyskarna som festat hela natten i rummet ovanför vårt så klart.) Må beteendet höra ihop med tidsomställningen…!! (Nej, jag vill inte läsa i kommentarerna att det är tvåårstrots och att det kommer att vara så här tills hon är femton. Jag vägrar.) Sen är hon givetvis världens mysigaste mellan varven. Jag funderar på om det är evolution och/eller överlevnadsinstinkt…..

Kvällen ägnades åt proviantering i ett närbeläget Publix och åt discodans i köket. Babblarna och Gummibjörnarna är faktiskt underskattade som entertainers.  Vet inte riktigt om det kan sägas att föräldralaget vann eller förlorade eftersom den hemliga agendan ju var att hålla motståndarna vakna till lagom sängläggningstid. Yngsta lagmedlemmen somnade i alla fall betydligt senare än den äldsta i föräldralaget….  Själv sitter jag nu här i min ensamhet (äntligen) och tar hand om min kropp. Det står ju wholegrain, så måste vara nyttigt! På återhörande!

Lite sugen på att ta fel bil utanför affären….
”Jag är en gommibjörn, jag är en gommibjörn. Prutt.” (Mitt tillägg för att även få med mig kiss-och-bajs-tvååringen, och det satte sig. Rejält.)

Det står faktiskt wholegrain.

Dag 2. Fortfarande antiklimax.

Då har vi kommit till dag 2 (eller egentligen 3) på vår resa, och det går väl inte att påstå att förutsättningarna är helt idealiska. Vi verkar inte ha blivit magsjuka, tack och lov, utan slipper nog undan med lite gliringar från en viss fyraåring om att vi inte borde försöka tvinga henne att äta, men det hostas och snörvlas friskt, vilket också gjort att vi (barnen) inte riktigt lyckats vända dygnet riktigt. Båda vaknade i natt vid 04…  Våra planer (förutom ödlejakt) var egentligen att besöka Miami Zoo idag, men det var ganska tydligt att det inte skulle orkas med, så det fick bli hotellpoolen en stund på förmiddagen i stället.Jättesmart med halvsjuka barn, vi vet, men vad gör man? Det är i alla fall nära till rummet, vätska, torra kläder och sängar.  Det blev en lyckad förmiddag då faktiskt HELA familjen badade (kors i taket!), vi kunde mata vår kompis ”Ödlis” med kex och alla var glada, nöjda och aningens snoriga.

Att vi är nästan helt ensamma vid poolen och att här inte finns några andra svenskar får man vara ganska glad över när barnens favoritsånger just nu är ”Det här är en vicka rumpan-affär” och (vem som nu har lärt dem) en som bl.a. inkluderar att ”hoppa upp på bocken” och ”dra mig i snoppen”….. (!), vilket framför allt Mimi mycket entusiastiskt skanderar dagarna i ända.

Brigitte Bardot?
Baywatch?

Borta med vinden?
Bildbevis! Peter har badat 2017!
Badpojke
Bildbevis! Undertecknad har badat 2017. Typ.

Invaggade i falsk säkerhet av den trevliga förmiddagen bestämde vi oss för en spontan utflykt, och trodde dessutom att vi skulle kunna få till lunch någonstans lite på en höft. Varför lär man sig aldrig att det inte funkar så? Det är ju inte så att det går på fem minuter att komma iväg när det ska kissas, bytas kläder, diskuteras om varje steg på vägen med obstinata barn (varför går de alltid från samarbetsvilliga, söta änglar till ångestväckande bromsklossar med en vilja av stål just när man ska iväg?), packas ner extrakläder och man dessutom ska försöka förutse och planera för sju oförutsedda steg på vägen. Dessutom ska ju en fyraåring ”bara” det ena eller andra och en tvååring måste säga nej till allt fyra gånger innan hon entusiastiskt går med på att det är en jättebra idé.

”Vi ska bara leka lite till, vi lovar.”
Vår coola hyrjeep, hotellrummet och den fantastiska ryggsäcken och kassen från Ikea, som inte tar någon plats, men går att packa massor i.

Till slut kom vi i alla fall iväg, bestämde oss för att köra mot ”Downtown Miami” och coola Wynwood, men att ta vägen igenom Miami Beach för att få lite riktig Miami Vice-känsla. Jättebra idé, förutom att Mimi (givetvis, vad trodde vi?) somnade direkt. Nåja, vi fick i alla fall precis vad vi var ute efter, massor av coola vyer, otroliga båtar, villor i miljondollarklassen, palmer, hotell, hotell, hotell och hotell.  Och massor av konstverk av vitt skilda slag. Miami verkar vara som Barcelona, en stad som satsar på kultur för alla (även om givetvis inte ”alla” har råd att bo i Miami), vilket verkligen förhöjer upplevelsen av staden. 

Ju längre ner mot South Beach vi kom, desto hungrigare blev vi, samtidigt som trafiken tätnade och parkeringsplatserna lyste med sin frånvaro. Klassiskt scenario alltså. Till slut panikändrade vi gps:n och styrde kosan direkt mot Wynwood. Inte för att det är mycket enklare att hitta parkering där, men slutligen hittade vi en och lyckades även lista ut hur vi skulle betala. Nu MÅSTE vi hitta mat fort. Haha…. Mimi vaknade, Inna somnade och vi var snåla nog att inte slå på mobildata för att hitta rätt med hjälp av Google Maps, utan gav oss av på måfå. I helt fel riktning, skulle det visa sig. Vi fick i och för sig se otroligt mycket cool ”open air art”, otroliga hus och väggmålningar, men kunde inte riktigt till fullo uppskatta det på tomma magar. Wynwood är industriområdet som förvandlats till ett av världens största utomhusgatukonstområden med enormt mycket cool graffiti, fantastiskt utsmyckade hus, massor av gallerier, antikaffärer m.m (Edward Blom med familj besöker området i senaste När och Fjärran-omgången, för den som vill veta mer). Det förtjänar definitivt bättre än en panikjakt på mat med halvsjuka barn. Pinsamt nog lämnade vi t.o.m en restaurang efter att ha tittat på menyn. En spaghetti Bolognese för 220:- när man bara vill ha något snabbt, enkelt och barnvänligt är ganska mastigt. Men som sagt, fantastisk konst och coola omgivningar fick vi verkligen med oss.

Coola fåglar i en trädgård i Wynwood
Ett regnbågshus skulle vi också ha, tyckte Mimi.

Lekland the American way…

The Wynwood Walls, otroligt coolt utomhusgalleri.

Svårt att säga vem som är coolast…. 

Mimi fick smak för poserandet. 

Hur det hela slutade? Jodå, när vi väl hittade det centrum vi letade efter (en minut från vår parkering) var vi så stressade, hungriga, varma och uppgivna att vi i stället för att testa en riktig restaurang, tog bilen till närmsta Wendy’s drive thru och köpte snabbmat som vi åt i bilen…. Förmodligen varken första eller sista gången det händer, men det måste erkännas att det vore trevligt att snart sitta ner på en restaurang och äta lite riktig mat. I morgon styr vi kosan mot Fort Lauderdale. Det är kanske där det händer.

Är det förresten någon som behöver råd om hur det fungerar att få två utmattade barn (som INTE vill ha vatten i ögonen) rena i ett klassiskt amerikanskt badkar utan handhållen dusch och där proppen är sönder, bara skicka ett mejl…