Dag 18. Little Havana och hemfärd. Good bye, Fluwida!

Då är den ”o-äntligen” här. Dagen vi fasat för varje dag som vi kollat på webbkameran från torget hemma och sett snö och slask…. Vi ska åka hem. Högst motvilligt, vilket är konstigt för i alla fall oss vuxna som faktiskt aldrig varit på en så här lång resa tidigare, men som definitivt brukar tycka att sisådär 8-10 dagar är vad man klarar av. Att kombinera det härliga klimatet med att åka runt och byta miljö, verkar verkligen vara vår grej.

Fot i motljus (med palm) sista semestermorgonen. Klassiker.
Ajdå, får man verkligen trampa på sin pappa så där?
”Jag älskar inte håj idag, Åsa”. (Håret blåser i ansiktet när hon försöker äta bananen.)
På väg mot Little Havana.

Gårdagens vin satt faktiskt lite i huvudena i morse, men vi var ute vid poolen innan nio för att verkligen pressa ur det sista ur semestern. Typiskt nog var det den finaste väderdagen vi haft på Miami Beach, så nog sved det lite att lämna poolen och solen, men när man sedan väl är iväg så slår hjärnan lyckligtvis om till travel mode, och man fokuserar bara på själva resandet. En rätt intressant iakttagelse angående det är att jag (utan att tänka på det) inte sminkat mig en enda gång på hela resan, men när jag tittade mig i spegeln på flygplatsen, såg mina ögon helt plötsligt jättekonstiga ut utan smink…. Som sagt, hjärnan slår verkligen om. Semestern är uppenbarligen slut.

Vi turistar i Little Havana.

Så här borde alla papperskorgar och soptunnor se ut! (Dessutom olika motiv på dem.)

Peter med fler tjejer än vanligt.


Vi checkade ut och packade bilen utan problem. Vi har ju, konstigt nog, knappt shoppat något, så det var inte ens problem att stänga väskorna. (Det enda obehaget, förutom hur tighta jeansen helt plötsligt blivit, var att se alla oanvända prylar i väskorna. Vi har skrivit listor till nästa resa. Där står bland annat: ta med en tredjedel av de kläder du tror att du behöver, ta INTE med handdukar och inte tre par skor om utifall… )

Little Havana, som jag skrev om för någon dag sedan, ligger bara ca nio minuter från flygplatsen, så vi passade på att ta ett besök där på vägen. Det är en ganska stor stadsdel och vår gps var inte så hjälpsam när det gällde att bestämma vart i området vi skulle, men till slut blev det ”Little Havanas walk of fame”, och vi blev inte besvikna. Vilket häftigt ställe! Vi har aldrig varit på Kuba, men nog fick man känslan av att vara där. På den lilla gatstump vi gick (vid lunchtid en vanlig onsdag) fanns massor av målningar, graffiti, utsmyckade papperskorgar (!), pensionärer som satt och spelade domino, pyttesmå barer/restauranger/fik/cigarraffärer, folk som satt på trottoaren utanför pyttesmå ställen med en kaffe eller en bit mat, levande musik från tre ställen och världens bästa kaffe. Det hävdade i alla fall den trevliga kvinnan som drev det lilla coola stället där vi till slut hamnade, och vi säger inte emot. Supermysig miljö och väldigt gott kaffe. Dessutom hade hennes man tydligen gjort den häftiga inredningen själv. Little Havana är helt enkelt ytterligare ett område som vi gärna vill utforska mera. Vi måste helt enkelt ta en resa till. Minst.

Dricker bästa kaffet i stan
”Talking to me?”
Egentligen skulle jag bara ta en bild på kaffet, men barnen har blivit så vana vid att smila upp sig att jag självklart inte kunde motstå dem.

Nu ångrar han att han inte köpte sig en hatt….
Roliga detaljer överallt.

Till och med McD har ”kubaniserat” sina skyltar.
Barnen har också blivit lite fylligare under resan.

Filminspelning, fotografering eller bara väldigt speciellt ställe?
Massor av (gammalt) folk som spelar domino (?)

Avlämningen av hyrbilen på Avis gick föredömligt smidigt och snabbt, liksom alla de tråkiga sakerna med bag-drop, security och förflyttning på flygplatsen. Jag trodde att vi skulle bli av med vår Alvedon-flaska som ju dessutom (gud förbjude) inte låg i en sådan där bombsäker liten plastpåse, men röntgenkillen  bara vände och vred lite på den och la sedan med ett slags minimal axelryckning ner den igen. Skönt med vettiga människor! (På utresan fick vi slänga Mimis klämmis för att hon var över två. Hade hon varit yngre hade hon alltså fått behålla den. Hur denna idioti bara kan få fortgå är faktiskt ett av världens större mysterier.)

Uppkopplade
Denna lilla kavata figur röner många leenden när hon traskar förbi. (Fast kanske tur att alla manliga passagerare till Israel – min gissning – inte förstod svenska. ”Titta, mamma, en tomte till. Hohoho.” :D)

Nu sitter vi på flygplanet och har ungefär halva [flyg-]resan kvar. Dubbelsätet till höger om oss var ledigt, så en snäll flygvärdinna rekommenderade oss att ta det, så vi skulle få lite mer plats, vilket Mimi utnyttjat till att sova över två säten, och Inna till att flytta runt på sig och mig en massa. Ett tag kopplade hon in sin iPhone till en skärm och kollade på film på den bredvid. Detta barn…!

Det gäller att utnyttja utrymmet. 
Hon känner sig hemma…
Hejdå Miami och Fluwida!

Vi förlorar sex timmar på hemresan, så egentligen borde man verkligen försöka sova, men att synka ihop det verkar inte bli lätt. När Mimi vaknade, somnade Inna och sov i flera timmar, samtidigt som Mimi höll full låda, så vi vuxna har inte fått mycket ro. Att vara föräldraledig på fredag känns som ett bra beslut. Skönt att ha helgen på oss att ställa tillbaka dygnet och mentalt förbereda oss för jobb och dagis efter fem veckors jullov/semester dessutom.

Hund i snor är faktiskt lika roligt varje gång. 
Det är inte mycket som rubbar dessa två så länge de har sina telefoner. Helt fantastiska under även denna resan. ❤️
Allt bagage kom fram. Alltid skönt. F.ö osedvanligt smidigt att ta sig igenom allt på flygplatsen och ut till P17, där ”Toyan” givetvis startade på första försöket. (Att Peter sedan obegripligt nog även denna gång körde helt vilse på väg till bron, nämner jag givetvis inte.)
Malmö skyline…. eh?

Under hemresan genom Sverige är det väldigt svårt att inte slås av skillnaden i färg. Från dessa sanslöst klara, härliga färger till grått, grått och åter grått. Inna undrade just hur länge vintern varar, och ifall vi alltså måste vara inomhus i flera månader. ”Kan vi inte åka en runda till Fluwida i morgon också?” Jo, gärna!!!!  Under eftermiddagen idag har vi på allvar gått igenom vår ekonomi, våra föräldradagar, vilka betalkort som är bäst osv, och kommit fram till att vi verkligen ska satsa på en liknande resa nästa år. Då är tanken att vi flyger med Norwegian till Orlando, och sedan får vi se.  Som en bra start har vi (idag) sagt upp våra andra kreditkort och tänker oss att spara en del på resan med deras cashpoints, och nu tänker jag faktiskt – lite mot mina principer – göra reklam för det. Ett helt gratis kreditkort där 1% av det jag spenderar blir till pengar att resa för. Perfekt ju!    Testa gärna här så får både du och jag direkt 200 cashpoints att resa för.

Med tanke på namnet på denna blogg är det dags att sätta punkt, säga hejdå och tack för fina uppskattande ord från er som faktiskt har läst. Det är häftigt att inse att någon faktiskt läser det man skriver, och känslan när jag själv tittar tillbaka bland inläggen är ”wow, har vi ändå gjort så mycket kul”, så chansen är stor att det blir mer bloggande från någon annan resa (antingen här eller på en ny, lite mindre specifik adress). Polen är väl ingen direkt högoddsare i så fall…. Eller Florida 2018….  Stay tuned…..

The Capri at Siesta. Hotell. 

Hotellet vi bor på i Siesta Keys var jag vid ankomst ytterst skeptisk till, eftersom det jag trodde skulle vara ett litet hus, visade sig vara ett rum i motellstil, eller hur man nu ska uttrycka det. Det är 10 små rum (med fullt utrustade kök) i en länga runt en stensatt trädgård med parkeringar utanför. Rummen är ganska små och har ont om avställningsytor, men är ändå ganska smart planerade med stor dusch i ett ganska litet badrum, kök med det mesta man kan behöva (micro, spis, diskmaskin, blender, grytor, ishink, stor kyl/frys, salt/peppar, kaffebryggare, brödrost, vinöppnare m.m), stort matbord, (knarrig) säng och bäddsoffa. Det finns två små garderober, en stor byrå och en tv med dvd. Inredningen är långt ifrån modern (takfläkt i mörkbrunt trä känns aningens 80-tal :), och städningen hade kunnat förbättras, men personalen är väldigt, väldigt mån om gästerna och verkar fixa det mesta man ber om. Dessutom är det otroligt smidigt att ha tillgång till (gigantiska) tvättmaskiner/tumlare (med gratis tvättmedel), stora gasolgrillar, jättemysig trädgård, dvd-filmer, parkering, strandhanddukar, enkla strandstolar och strandleksaker i massor. Allt gratis.


När vi kom var det kväll och dessutom kallt, vilket gjorde att det mesta kändes dåligt, men nu har vi dessutom upptäckt områdets privata uppvärmda pool och den fantastiska stranden, som hotellen på gatan delar på och då börjar hotellet helt plötsligt vinna igen sin förlorade mark. Dessutom är wifin utmärkt och det finns massor av pokemon att fånga direkt från sängen.

Det finns (konstigt nog) inga restauranger direkt vid stranden eller i lilla hotellområdet, men flera inom gång- eller bilavstånd, och det är dessutom så mysigt på innergården att man hellre stannar där och grillar/äter med grannarna.



Känslan är mer stugboende på Öland än hotell, men man vänjer sig, och då blir det faktiskt riktigt mysigt. Faktum är att det är det första hotell på vår resa som vi känner att vi skulle vilja återvända till.

Dag 9. Zoo och Sarasota downtown. 

Yes! Vi börjar ta oss när det gäller att planera! (Och på helt andra [viktbaserade] sätt också, men det är en helt annan historia som vi får ta itu med när vi kommer hem.) Det blev, som vi hoppades på, bättre väder idag och vi tog oss iväg till zoo. Eller Jungle Garden som de kallar det, vilket en cynisk vuxen precis förstår vid ankomst, för speciellt mycket zoo är det inte. De har ormar, alligatorer (så klart!), fåglar, sköldpaddor, ödlor och några getter. Mycket mer än så är det inte, men för två- och fyraåringar räcker det lyckligtvis alldeles utmärkt. Vår minsta dam, den där bestämda, har ju insett tjusningen med att bo på hotell, vara på platser med mycket folk och befinna sig i bil på okänd mark (dvs när föräldrar är under lite mer stressade omständigheter än hemma), och utnyttjar detta hämningslöst för att tillskansa sig fördelar som hon inte fått annars, typ napp när det inte är sovdags. Högst förtjusande beteende, och än värre när man vet att man skapat det själv. Nåväl, hon utnyttjade 75% av resan till zoo (procenten efter den fina bilden från bilen) åt att gallskrika efter sin napp, så besöket inleddes pedagogiskt nog med glass, för att öka chanserna till ett trevligt besök (och verkligen befästa beteendet). Vi passerade hyfsat snabbt alligatorer, enorma sköldpaddor, papegojor och (ursäkta) ätande ormar med mussvansar hängande ut genom mungiporna, för att sedan tillbringa en bra mycket längre stund på ställets lekplats. Vilket vi kunde gjort gratis i vilken mer närliggande park som helst…

Än så länge bara förväntan
Plastdjur är också djur. Eller?

Lekplatsen uppskattades. Mycket.

Bestämda damen skulle absolut inte lämna lekplatsen, så jag och Inna tog till slut en promenad genom Butterfly garden (en fjäril) och Gardens of Christ (why?) för att komma till besökets förväntade höjdpunkt; matningen av flamingos, vilka gick fritt på området i sällskap av svanar, änder och något slags andra fåglar. Stora var de. Och lika påflugna som måsarna i Näsviken när de såg matpåsarna man kunde köpa för att mata dem. (Vi fick en halv påse av en mamma med hysteriska barn, och gav den sedan ganska snabbt vidare till en modigare kvinna utan barn i sällskap… Det är som sagt ganska stora fåglar. Med stora näbbar.)

Mina. ❤️❤️❤️
Ytterst märkligt inslag på ett zoo (f’låt en djungelträdgård), men det är säkert bara jag som är konservativ. (Eller inte tillräckligt konservativ?)
Lägg märke till att jag matade dem! Faktiskt.
Innas flamingo-imitation.

Efter rejäl kaloripåfyllning i caféet somnade den bestämda, och Inna ledde oss, stolt som en tupp med kartan i vädret, till ”the petting zoo”, där man fick klappa getter och hönor. Det, lekplatsen och den påföljande matningen av sköldpaddor i en damm var höjdpunkterna. (Nejdå, jag är inte bitter.)

Ifall någon är orolig, så var det, trots min raljerande ton, en riktigt trevlig förmiddag, men texten blir liksom lite faddare och tristare när man bara fokuserar på det mysiga och positiva.

Givetvis har jag lyckats fota den enda gång under ”djungelpromenaden” då hon faktiskt inte har kartan i hand. Så klart.


Efter zoo var det dags för lite vuxnare förströelse, så vi körde in till centrala Sarasota. En vacker stad med mycket kultur och ett litet mysigt centrum, vilket inte är en självklarhet i amerikanska städer där man alltid tar bilen. Vi strosade i hamnen (där vi såg en manatee, en sjöko), längs med Main Street och tog dessutom en fika. Antalet smoothies och kakor man lämnat halvätna bakom sig på diverse fik runt om i världen hade säkert kunnat mätta ett mindre lands befolkning i en månad… men kaffet var ovanligt gott.


Hemma i Siesta Keys igen var det äntligen väder för att utforska pool och strand. Eftersom solen ju snabbt och drastiskt går ner innan 18, blev det inte så länge, men det gav mersmak, så i morgon ska vi bada, leta snäckor och bygga sandslott, är det bestämt.

”Vår strand”. Minst lika fin som den inne i centrala Siesta Keys.

Fadd förresten. Jag skrev ju nyss om det. Råkade borsta tänderna med barnens tandkräm nu. Där kunde man snacka om fadd känsla i munnen. Och vilket intressant ord när man skriver det många gånger. Fadd. Fadd. Faddare. Faddast. Var tvungen att slå upp det. Bjuder alltså på lite bildning så här på nattkvisten (Floridatid). God natt! Eller dag. Må den inte bli fadd!

Dag 8. Kyligt i Sarasota.

Idag vaknade vi i ett rejält kyligt Siesta Keys/Sarasota. USA har drabbats av en rejäl köldknäpp med snö i samtliga stater (!), utom i Florida. Tack och lov. Idag var vi i tacksamma för de kläder jag irriterat gömde längst ner i väskorna när vi lämnade Fort Lauderdale. Det var sol och klarblå himmel, men rejält isiga vindar och bara mellan 10 och 15 grader varmt. Vi begav oss mot söndagsmarknaden, men lämnade den lika snabbt igen. Både för att den var pytteliten och ointressant och pga kylan. I stället styrde vi kosan mot en Walmart Superstore där vi faktiskt gjorde resans första shopping, hur konstigt det än låter. Peter köpte Dickies och tjejerna Paw Patrol. Same same… På vägen ut köpte vi urgulliga Pretzel hot dogs. Supergoda och pyttesmå.

Mimi bjöd på helt opåkallad show vid frukosten. Hon är som ett eget litet tivoli, den damen. ❤️

Snövit sand i Siesta Keys kontra snöig snö hemma på torget. Inte svårt att välja!
Teslor, gamla Volvos och klassisk ”No guns-skylt” på dörren till restaurangen.
Världens gulligaste varmkorv?

Att resa med en tvååring som fortfarande sover middag innebär rejäl påverkan på dagsplanerna. Den där sömnen är liksom ivägen oavsett vad vi gör eller hur vi planerar. Så även idag. Att ta en utflykt till Sarasota Aquarium med 50% av den tilltänkta publiken sovande, kändes ju lite galet, så i stället följde vi ett tips i bloggen Floridaliv, och begav oss mot det gigantiska shoppingcentret UTC (University Town Center), där Peter drömde sig bort i Tesla-affären och Inna älskade familjetoaletten med toalett och handfat i hennes storlek. Shoppingcenter är ju ganska lika var man än är, men här var även en hel stad av butiker, parkeringar, restauranger m.m runt om själva ”mallen”, så medan Peter fortsatte drömma i ”närbelägna” (med USA-mått) Guitar Center, promenerade familjens kvinnliga medlemmar en sväng i området. Att korsa tiofiliga vägar med barnvagn är rejält läskigt by the way. Vi hittade varandra igen utanför restaurangen Daily Eats, vilket visade sig vara rena lyckträffen. En middag då alla var vakna, alla var glada, alla åt, maten var fantastiskt god och det kostade under $40. Wow! Vi kommer tillbaka.

Doppa strips i maple syrup? Ja, varför inte.

Konstigt nog lyckades vi sedan exakt tajma in den aktivitet vi hade tänkt oss. The Sarasota Drum Circle, ett lokalt fenomen där folk samlas varje söndag och trummar/dansar in solnedgången på stranden. Fantastiskt konstigt och kul. Och vilken strand! Siesta Keys Beach blir ofta utsedd till Amerikas bästa strand, och det är lätt att förstå varför. Sanden är kritvit, ser ut som snö, och fortsätter hur långt som helst. Dessutom består den till 99% av kvarts, så tydligen blir den aldrig varm. Enligt Inna var den ”bauta-len och kall som snö”. ”Bauta” är inne-ordet nummer ett, vilket ju passar ovanligt bra i detta land. Vi läste idag att var sjätte Sarasota-bo är dollarmiljonär. Inte för att jag vet om den statistiken stämmer, men det är ju i så fall verkligen bautamånga.

Drummers and dancers

Verkligen tacksamt läge för fotografering…

Jisses! Ytterligare en bild där hela familjen ser hyfsat normal ut. Det finns hopp!
Klart man ska rita en huvudfoting i den bautakalla sanden!
Min snygga man. ❤️ (Och solen. Det är den till höger.)
Strandvernissage

 

På kvällen var det äntligen dags för popcorn (givetvis grytpoppade), vilket vi ju råkade missa i fredags. Inte okej efter att barn en gång förstått innebörden av det, f.ö hemskt konstiga och lokala, ordet fredagsmys. Trivia: här finns popcorn-salt. Enligt uppgift extra fint och utan jod. Undrar om det ytterligare hade förhöjt vår upplevelse? Jag tvivlar. Popcorn i sängen iklädda badrockar efter en varm dusch är svårslaget. Möjligen bara toppat av nya Paw Patrol-pyjamaser och Dr McStuffins-trosor.

”Jag är en supervälte!” ❤️
Paw patrol, Paw patrol, Paw patrol…. (de flesta med barn lär nynna med)

Aha! Det är DET fingret….!

 

I morgon hoppas vi på lite mer värme och ett zoo-besök som ska kunna innebära att få mata flamingos. Hemma är det visst jobbstart…..

Hotell Best Western Plus Windsor Inn

Att boka hotell i Florida är, som jag redan skrivit, en historia för sig. Vi har planerat att åka runt lite och stanna tre, fyra nätter på varje ställe. När jag första gången gjorde en hotellsökning på Miami Beach trodde jag att jag hade råkat skriva in tretton nätter i stället för tre. Så dyrt är det. Att bo på ett fyr- eller femstjärnigt hotell med bra läge och frukost, som vi brukar, är omöjligt, om man inte struntar helt i att äta, betala amorteringar och CSN-lån i ett halvår. Typ. 

Vår originalplan var att sikta på Orlando med ett par nätters stopp någonstans på vägen, men i sista stund (den där magsjukeveckan när vi tänkte så mycket) bestämde vi oss faktiskt för att ändra den planen och vänta med Orlando och alla (svindyra) parker tills barnen är stora nog att komma ihåg upplevelsen och kunna utnyttja attraktionerna. Rätt eller fel får tiden utvisa, men ändringen av planer ledde i alla fall till att vi två dagar före avresan stod utan hotell de tre första nätterna. Miami (Beach) var ”till 78% bokat våra utvalda datum”, sa hotels.com och erbjöd oss diverse hotellrum för mellan 3000 och 10000 svenska kronor per natt. Utan frukost och de flesta med obligatoriska resortavgifter (för att få använda pool och låna handdukar) på ytterligare några hundralappar per person och natt. Aningens svettigt tyckte vi som föredrar att kunna äta och amortera även när vi reser, så vi fastnade till slut för ett Best Western-hotell i norra delen av Miami. Inte jättelångt från Miami Beach, men heller inte promenadavstånd. 

Best Western Plus Windsor Inn och 3/4 av familjen Olofsson

Med normala hotellmått mätt är det inte speciellt billigt, men för att vara Miami under nyårshelgen så är det prisvärt (ca 1200:-/natt). Det har en helt okej (fast tyvärr inte uppvärmd) pool, gratis poolhanddukar, gratis parkering, möblerade balkonger, kylskåp, micro och kaffemaskin. Och sunkig heltäckningsmatta. Strykjärn och hårtork, fast inga garderober. I närheten ligger en del affärer och restauranger, men inget riktigt ”centrum”. Inget hotell vi hade velat bo på i två veckor, men som start funkar det bra. 

Poolområdet i morgonmotljus
En fotbild är obligatorisk och de här små fötterna är ju ovanligt charmiga.
Denna lilla sötnos gjorde oss sällskap på nyårsdagen
Badflickor (och badkrukor)
Mycket mer bad än så här blev det inte första dagen. Kanske tur det med tanke på fortsättningen…