Dag 10. Sand i Siesta Keys. 

Vi har nu passerat halvtid på vår semester, men tack och lov är det ju så mycket kvar att man inte behöver känna någon separationsångest ännu. Just nu är vi ändå i ett ganska skönt ”flow”, känns det som. Vi har bokat om ytterligare ett hotell (från South Beach till Mid Beach Miami), så vi kommer att ha strandlägenhet med balkong och kök under resten av resan, samtidigt som vi vant oss vid priserna och vid att vi faktiskt ska vara här ett tag, och därför inte behöver nöja oss med det allra mest basic i kylskåp och skafferi, vilket är skönt. Vi äter inte speciellt fancy och kommer inte att vara smalare när vi kommer hem, men det känns skönt och avslappnat, och det är skönt att inte vara tvungna att sticka ut och leta restaurang varje kväll om man inte är sugen. Barnen vill ju dessutom ändå bara ha strips, pasta, ketchup och glass, och det är ju rätt enkelt att fixa själv liksom. I kväll ska vi nog testa hotellets grillar. Fick tips av en annan svensk familj om en riktigt bra fiskaffär här i närheten, men gissar att det kommer att sluta med hamburgare eller något…

Förmiddagen har spenderats på stranden. Vattnet höll max 18 grader, men sanden är den ljuvligaste jag upplevt. Och jag HATAR sand. Verkligen hatar. Men denna hade jag lätt kunna tänka mig att uppleva varje dag. Otroligt len och alldeles kall. Fantastisk. Och bra för sandslott och för att gömma barn, visade det sig.

En solstol för mamman och snäckletning för pappan. Måste väl vara jämställdhet?!
”Jag har plockat bautastora snäckor till dig, mamma. Ta en bild och skicka till dagis och säg att det är superskönt i Fluwida”.
Den där snäckan Mimi har i handen….. 
Sand, sand, sand. Ljuvlig sand. (Detta kommer jag aldrig någonsin mer att skriva. Det är jag övertygad om.)
Okej. Det var inte vi som gjorde detta. Det var där när vi kom. Men det kunde ha varit vi.

Vi har också plockat snäckor. Superstora korallsnäckor. De två finaste – av typen ”lyssna och hör havssuset” – tog vi med hem. Enda kruxet var att den ena visade sig vara bebodd. Helt plötsligt stack det ut en alien-arm och vände snäckan upp och ner. Ihhhhhhhhhh….  Kan vara så att vi kommer att råka glömma allt vad snäckor heter när vi åker härifrån i morgon. Just nu ligger mr Alien i hotellets fontän och dansar uppsluppet med sin läskiga arm. Eller håller på att dö av sötvattnet. Vi hoppas på det förstnämnda.

img_0244.trim

Efter förmiddagen på beachen gick vi till den betydligt varmare poolen. 50% av oss fick dock skyndsamt lämna den efter att yngsta fjärdedelen varit väldigt nära att stänga den för resten av dagen…. När man har sådär riktigt roligt är det ju lätt att glömma att man inte är blöjburen längre.  Det fick bli dusch och siesta på hemmaplan, och eftersom det ju ändå fanns lite tvätt-vin kvar sedan igår, tog mamman tidig Happy Hour i trädgården. Inte alls dumt. Det är ju ändå semester.

 

Nu, halv tre, sover Mimi fortfarande och vi andra sitter med varsin ”äppel-enhet” och bara tar det lugnt i sofforna utanför rummet. Det är, som sagt, skönt att ha kommit in i semestertempo. Våra mest ansträngande planer för resten av dagen är att förflytta oss de 100 metrarna tillbaka till poolen, köra till Publix och köpa lite middagsmat (och glass, hävdar Inna) och möjligen packa lite inför morgondagens förflyttning till Ft Myers. Tufft. Jättetufft.

Dag 9. Zoo och Sarasota downtown. 

Yes! Vi börjar ta oss när det gäller att planera! (Och på helt andra [viktbaserade] sätt också, men det är en helt annan historia som vi får ta itu med när vi kommer hem.) Det blev, som vi hoppades på, bättre väder idag och vi tog oss iväg till zoo. Eller Jungle Garden som de kallar det, vilket en cynisk vuxen precis förstår vid ankomst, för speciellt mycket zoo är det inte. De har ormar, alligatorer (så klart!), fåglar, sköldpaddor, ödlor och några getter. Mycket mer än så är det inte, men för två- och fyraåringar räcker det lyckligtvis alldeles utmärkt. Vår minsta dam, den där bestämda, har ju insett tjusningen med att bo på hotell, vara på platser med mycket folk och befinna sig i bil på okänd mark (dvs när föräldrar är under lite mer stressade omständigheter än hemma), och utnyttjar detta hämningslöst för att tillskansa sig fördelar som hon inte fått annars, typ napp när det inte är sovdags. Högst förtjusande beteende, och än värre när man vet att man skapat det själv. Nåväl, hon utnyttjade 75% av resan till zoo (procenten efter den fina bilden från bilen) åt att gallskrika efter sin napp, så besöket inleddes pedagogiskt nog med glass, för att öka chanserna till ett trevligt besök (och verkligen befästa beteendet). Vi passerade hyfsat snabbt alligatorer, enorma sköldpaddor, papegojor och (ursäkta) ätande ormar med mussvansar hängande ut genom mungiporna, för att sedan tillbringa en bra mycket längre stund på ställets lekplats. Vilket vi kunde gjort gratis i vilken mer närliggande park som helst…

Än så länge bara förväntan
Plastdjur är också djur. Eller?

Lekplatsen uppskattades. Mycket.

Bestämda damen skulle absolut inte lämna lekplatsen, så jag och Inna tog till slut en promenad genom Butterfly garden (en fjäril) och Gardens of Christ (why?) för att komma till besökets förväntade höjdpunkt; matningen av flamingos, vilka gick fritt på området i sällskap av svanar, änder och något slags andra fåglar. Stora var de. Och lika påflugna som måsarna i Näsviken när de såg matpåsarna man kunde köpa för att mata dem. (Vi fick en halv påse av en mamma med hysteriska barn, och gav den sedan ganska snabbt vidare till en modigare kvinna utan barn i sällskap… Det är som sagt ganska stora fåglar. Med stora näbbar.)

Mina. ❤️❤️❤️
Ytterst märkligt inslag på ett zoo (f’låt en djungelträdgård), men det är säkert bara jag som är konservativ. (Eller inte tillräckligt konservativ?)
Lägg märke till att jag matade dem! Faktiskt.
Innas flamingo-imitation.

Efter rejäl kaloripåfyllning i caféet somnade den bestämda, och Inna ledde oss, stolt som en tupp med kartan i vädret, till ”the petting zoo”, där man fick klappa getter och hönor. Det, lekplatsen och den påföljande matningen av sköldpaddor i en damm var höjdpunkterna. (Nejdå, jag är inte bitter.)

Ifall någon är orolig, så var det, trots min raljerande ton, en riktigt trevlig förmiddag, men texten blir liksom lite faddare och tristare när man bara fokuserar på det mysiga och positiva.

Givetvis har jag lyckats fota den enda gång under ”djungelpromenaden” då hon faktiskt inte har kartan i hand. Så klart.


Efter zoo var det dags för lite vuxnare förströelse, så vi körde in till centrala Sarasota. En vacker stad med mycket kultur och ett litet mysigt centrum, vilket inte är en självklarhet i amerikanska städer där man alltid tar bilen. Vi strosade i hamnen (där vi såg en manatee, en sjöko), längs med Main Street och tog dessutom en fika. Antalet smoothies och kakor man lämnat halvätna bakom sig på diverse fik runt om i världen hade säkert kunnat mätta ett mindre lands befolkning i en månad… men kaffet var ovanligt gott.


Hemma i Siesta Keys igen var det äntligen väder för att utforska pool och strand. Eftersom solen ju snabbt och drastiskt går ner innan 18, blev det inte så länge, men det gav mersmak, så i morgon ska vi bada, leta snäckor och bygga sandslott, är det bestämt.

”Vår strand”. Minst lika fin som den inne i centrala Siesta Keys.

Fadd förresten. Jag skrev ju nyss om det. Råkade borsta tänderna med barnens tandkräm nu. Där kunde man snacka om fadd känsla i munnen. Och vilket intressant ord när man skriver det många gånger. Fadd. Fadd. Faddare. Faddast. Var tvungen att slå upp det. Bjuder alltså på lite bildning så här på nattkvisten (Floridatid). God natt! Eller dag. Må den inte bli fadd!

Dag 8. Kyligt i Sarasota.

Idag vaknade vi i ett rejält kyligt Siesta Keys/Sarasota. USA har drabbats av en rejäl köldknäpp med snö i samtliga stater (!), utom i Florida. Tack och lov. Idag var vi i tacksamma för de kläder jag irriterat gömde längst ner i väskorna när vi lämnade Fort Lauderdale. Det var sol och klarblå himmel, men rejält isiga vindar och bara mellan 10 och 15 grader varmt. Vi begav oss mot söndagsmarknaden, men lämnade den lika snabbt igen. Både för att den var pytteliten och ointressant och pga kylan. I stället styrde vi kosan mot en Walmart Superstore där vi faktiskt gjorde resans första shopping, hur konstigt det än låter. Peter köpte Dickies och tjejerna Paw Patrol. Same same… På vägen ut köpte vi urgulliga Pretzel hot dogs. Supergoda och pyttesmå.

Mimi bjöd på helt opåkallad show vid frukosten. Hon är som ett eget litet tivoli, den damen. ❤️

Snövit sand i Siesta Keys kontra snöig snö hemma på torget. Inte svårt att välja!
Teslor, gamla Volvos och klassisk ”No guns-skylt” på dörren till restaurangen.
Världens gulligaste varmkorv?

Att resa med en tvååring som fortfarande sover middag innebär rejäl påverkan på dagsplanerna. Den där sömnen är liksom ivägen oavsett vad vi gör eller hur vi planerar. Så även idag. Att ta en utflykt till Sarasota Aquarium med 50% av den tilltänkta publiken sovande, kändes ju lite galet, så i stället följde vi ett tips i bloggen Floridaliv, och begav oss mot det gigantiska shoppingcentret UTC (University Town Center), där Peter drömde sig bort i Tesla-affären och Inna älskade familjetoaletten med toalett och handfat i hennes storlek. Shoppingcenter är ju ganska lika var man än är, men här var även en hel stad av butiker, parkeringar, restauranger m.m runt om själva ”mallen”, så medan Peter fortsatte drömma i ”närbelägna” (med USA-mått) Guitar Center, promenerade familjens kvinnliga medlemmar en sväng i området. Att korsa tiofiliga vägar med barnvagn är rejält läskigt by the way. Vi hittade varandra igen utanför restaurangen Daily Eats, vilket visade sig vara rena lyckträffen. En middag då alla var vakna, alla var glada, alla åt, maten var fantastiskt god och det kostade under $40. Wow! Vi kommer tillbaka.

Doppa strips i maple syrup? Ja, varför inte.

Konstigt nog lyckades vi sedan exakt tajma in den aktivitet vi hade tänkt oss. The Sarasota Drum Circle, ett lokalt fenomen där folk samlas varje söndag och trummar/dansar in solnedgången på stranden. Fantastiskt konstigt och kul. Och vilken strand! Siesta Keys Beach blir ofta utsedd till Amerikas bästa strand, och det är lätt att förstå varför. Sanden är kritvit, ser ut som snö, och fortsätter hur långt som helst. Dessutom består den till 99% av kvarts, så tydligen blir den aldrig varm. Enligt Inna var den ”bauta-len och kall som snö”. ”Bauta” är inne-ordet nummer ett, vilket ju passar ovanligt bra i detta land. Vi läste idag att var sjätte Sarasota-bo är dollarmiljonär. Inte för att jag vet om den statistiken stämmer, men det är ju i så fall verkligen bautamånga.

Drummers and dancers

Verkligen tacksamt läge för fotografering…

Jisses! Ytterligare en bild där hela familjen ser hyfsat normal ut. Det finns hopp!
Klart man ska rita en huvudfoting i den bautakalla sanden!
Min snygga man. ❤️ (Och solen. Det är den till höger.)
Strandvernissage

 

På kvällen var det äntligen dags för popcorn (givetvis grytpoppade), vilket vi ju råkade missa i fredags. Inte okej efter att barn en gång förstått innebörden av det, f.ö hemskt konstiga och lokala, ordet fredagsmys. Trivia: här finns popcorn-salt. Enligt uppgift extra fint och utan jod. Undrar om det ytterligare hade förhöjt vår upplevelse? Jag tvivlar. Popcorn i sängen iklädda badrockar efter en varm dusch är svårslaget. Möjligen bara toppat av nya Paw Patrol-pyjamaser och Dr McStuffins-trosor.

”Jag är en supervälte!” ❤️
Paw patrol, Paw patrol, Paw patrol…. (de flesta med barn lär nynna med)

Aha! Det är DET fingret….!

 

I morgon hoppas vi på lite mer värme och ett zoo-besök som ska kunna innebära att få mata flamingos. Hemma är det visst jobbstart…..

Dag 7. Fort Lauderdale – Sarasota/Siesta Keys

Idag var första dagen som familjen var i synk, och faktiskt vaknade tillsammans vid den högst  överkomliga (och ovanliga) tiden 08.00. Eftersom vår lägenhet ligger på bottenvåningen är fönsterna tejpade för insyn, men enligt vår utskickade spanare Inna var vädret ”precis som vanligt” så efter ytterligare en frukost bestående av rostat bröd och trippla ”kaffepåsar” som körts tre gånger genom bryggaren för att i alla fall bli liiiite starkare än te, fick det självklart bli poolbad innan vi packade ut oss i bilen. Tur var väl det, för detta blev dagen då båda barnen helt plötsligt vågade hoppa själva från kanten. Samma barn som skriker i högan sky av att få vatten i ögonen när de duschar…

Klockan elva, eller snarare tjugo över…, checkade vi ut och satte, mot hotellchefen Maggies uttryckliga instruktioner, gps:n på Naples, dvs alldeles rakt västerut över halvön, i stället för att ta ”Turnpike Florida”, vilket hade inneburit att vi hade kört mot norr och sedan västerut. Vägen vi nu tog (75) går delvis genom Everglades (Alligator alley lär man aldrig köra på hemma) och var mycket riktigt ”miles and miles of nothing”. En väldig kontrast mot raderna av enorma villor, skyskrapor och broar som vi vant oss vid. Någon alligator fick vi (lyckligtvis?) inte se, men gott om olika sorters stora fåglar, omväxlande växtlighet och ett rejält regnoväder lyckades vi tajma in. Dessutom är det ju så att t.o.m en bensinmack (med den härliga varningen ”last chance for gas”) är rena upplevelsen här. Man tror inte att det kan finnas så många olika sorters chips och Snickers… I bilen passade vi på att ha chipsprovning. Lays limechips (!) fick konstigt nog tummen upp av samtliga familjemedlemmar, medan Green pea crisps konstigt nog bara uppskattades av mamman.

Boooring….
Tack gode gud för iPhones och möjligheten att ladda ner på Viaplay…
Hittar du något, Mimi?

 

Annorlunda, men goda!

I Naples stannade vi bara till för ett välbehövligt Starbucks-besök, och konstaterade att det nog inte var ett ställe för oss. Vi har bokat fyra nätter i Ft Myers efter Sarasota, men är inte säkra på om vi ska ändra på även de planerna eller inte. Naples verkade dock mest vara pensionärer som diskuterade dagens runda på golfbanan. Intrycket var att det var fint, hyfsat fashionabelt och sandfärgat, till skillnad från allt det bländande vita på ostkusten, men inget vi behövde lägga mer tid på.

Alltså fortsatte vi norrut på ytterligare en rak, tråkig väg. Det roligaste var nog att studera reklamskyltarna längs vägen. Vad sägs t.ex. om reklam för sterilisering?  På vägen passerade vi faktiskt Ft Myers. Tanken var ju från början att vi skulle ha kommit från Orlando nu, och hade det inte varit för att vi faktiskt blev lurade på definitionen av ”avbokningsbart” på hotels.com hade vi nog ändrat även denna bokning, men förlora 1800:- är vi inte så sugna på, då kör vi hellre lite fram och tillbaka, även om vägen är tråkig.

Vädret gick under resans gång från regnigt och varmt till blåsigt och rätt kyligt. 14 grader enligt väder-appen. Blä! På sätt och vis är det väl skönt att få nytta av det överflöd av kläder jag packat ner ”om utifall”, men vi hade nog, trots allt, hellre dragit hem oanvända kläder.

Hotellet, som var ett av de första jag bokade, innan jag förstått hur man måste läsa det finstilta när man bokar hotell ”over here”, har jag känt mig tveksam till länge, men som sagt, när det handlar om att faktiskt slänga så mycket som 1800:- i sjön för att avboka, då åker man hit och hoppas på det bästa. Förutsättningarna (vädret och trötta, ”efter-lördagsgodis-sockerdippade-barn” som åkt bil alldeles för långt) var ju inte de bästa, men neeeej, det här var inte vad vi hoppades på. Den förväntade ”villan” med ”balkong eller uteplats” och ”privat strand” är ett motell med ett enda åttiotalsinrett rum (iofs med fullt utrustat kök) och en stol utanför dörren. Den privata stranden har vi inte sett till ännu, men det var ju mörkt och kallt när vi kom, så den kan man ju fortsätta hoppas på. Barnen gillade i alla fall bäddsoffan, även om de (redan bortskämda) undrade var poolen var. Till råga på allt, på tal om att lusläsa det finstilta, verkar det inte ingå städning.  Vi dök upp ”after hours” så har inte fått det bekräftat ännu, så jag hoppas att jag – för omväxlings skull – har fel.

Tja, de försöker ju, men borde nog hellre lagt tiden på golven än på dekorationerna.

Slutligen måste vi konstatera att det där med att åka runt som vi gör verkligen både har för- och nackdelar. Det är givetvis häftigt att få uppleva olika platser och miljöer när man är på en längre semester, men det tar också mycket tid och energi att packa ner och upp, förflytta sig, proviantera, göra sig hemmastadd på det nya stället och ”landa” i de nya förutsättningarna. Nu tog ju dagens resa mycket längre tid än den hade gjort enligt originalplanen, då vi hade tänkt åka från Orlando, mellanlanda i Tampa och sedan komma hit, men ändå. Idag har varit en relativt meningslös dag, det måste erkännas. Vi hoppas på ett bättre intryck av omgivningar och väder i morgon. Over and out.

Måste man ändå proviantera, ska man så klart göra det med stil.

Dag 6. Tragisk fredag i Fort Lauderdale. 

Det är väl knappast någon som missat Fort Lauderdale i gårdagens nyhetsrapportering. Ännu en idiot som av oklar anledning skjuter ihjäl oskyldiga människor. Så himla tragiskt och onödigt. Vi fick höra om det när killen bakom oss på utflyktsbåten ”Jungle Queen” blev uppringd av en kompis som undrade om han var okej, och snart började sms:n ramla in även till oss. Vi var givetvis inte ens i närheten av flygplatsen, och blev inte på något sätt, utom psykiskt så klart, påverkade av händelsen, men lite läskigt är det att samma sak hände på Los Angeles flygplats dagen innan vi skulle åka därifrån för tre år sedan. Hoppas det inte är vi som drar till oss galningarna! :/

Vår dag började annars ”som vanligt”, som Inna kallar det, med att vi tog ett dopp i poolen. ”Vår” pool var under rengöring, så vi fick prova hotellets andra, som var lite djupare och lite kallare, men också fick godkänt av tjejerna. Själv hade jag det extra bra i ”cabanan” bredvid.

”Tittut, mamma! Här är jag!”
Utfläkt i all min tveksamma prakt

Planerna jag skrev om i förra inlägget var faktiskt gjorda när jag vaknade, så när jag totalt ändrat på dem (så klart) sjösatte vi dem. Efter poolbadet upprepade vi alltså först torsdagens succélunch, (”Smaskens”, tyckte Mimi om den torra spaghettin och köttbullarna.) och tog sedan en varm promenad ner till marinan, där vi lyckades knipa de sista bra platserna på ”Jungle Queen”, som tog oss på en guidad tur bland de otroliga strandvillorna och leguanerna vid kanalerna. Fort Lauderdale kallas, inte oförtjänt, för ”Floridas Venedig” och det var helt fantastiskt att uppleva staden från vattnet. Det är verkligen helt ofattbart vilken lyx vissa lever i…. Vi passerade ett par egendomar som var till salu. För sisådär 80 miljoner. I handpenning…

Welcome to Fort Lauderdale

Puh, tänker aldrig mer glömma solglasögonen!
Några av egendomarna vi såg. Till slut reagerade man inte ens för den ofattbara lyxen.
Hela familjen på samma bild! Ombord på Jungle Queen.
När man liksom inte riktigt vet när det är dags att sluta….

Båten tog oss genom sju broöppningar (man förstår varför det blir bilköer) till en ”tropical island”, som mest var en liten inhängnad med djur i för små burar. Vi är väl inte helt bekväma med konceptet, speciellt inte med ”alligatorshowerna”, som mest känns som djurplågeri, men barnen älskade givetvis djuren. Mimi föll mest för en plastgroda och tre stenugglor, men var också modig nog att hålla en papegoja som var lika stor som hon själv. Typiskt nog hade storasyster dragit iväg med pappan till alligatorgropen då, och själv kunde jag inte få upp kameran samtidigt som jag hjälpte till att hålla upp armen medan papegojan flaxande försökte hålla balansen på den, så det är Inna som är kaxigast och skryter så där som bara en fyraåring kan göra inför sitt syskon om hur hon minsann höll en (liten) papegoja. På vilket det finns bildbevis, alltså har det hänt. Typiskt var ordet.

Inna med den lilla papegojan

Papegojan lilla Mimi höll var av den här storleken.
En av alla vilda leguaner vi såg från båten
Sjunde inseglet… Eller i alla fall sjunde broöppningen.

Höjdpunkten, efter papegojor och glass, var givetvis att få hålla i en ”baby alligator” (återigen, det där med hur bekväm man egentligen är med saker, men blundar sådär med ett halvt öga för att barnen tycker det är så häftigt). Gissa om det pratas om det nu i efterhand. ”Mimi, du höll bara i svansen!” ”Jag höll en stoooo papegoja. Fatist.Du hade en liten!” Ja, alla med mer än ett barn vet ju hur de där diskussionerna slutar.

Först viss sund tveksamhet
…. sen stolta som tuppar, alla tre. Vad den stackars tejpade alligatorn tyckte om det hela framgår lyckligtvis inte.

Homo sapiens är mycket riktigt den art sopborste sitta i bur. Jag vet ett helt gäng som jag gladeligen skulle sätta i den där buren med en gång. En av dem kommer snart att inneha ett hyfsat högt ämbete här i landet…


Vi hade en tanke om att eventuellt ta oss till Hollywood och barnaktiviteterna där, men eftersom Mimi plötsligt hade feber på tillbakaresan, behövde vi inte ens överväga det. Däremot stannade vi till på en lekplats vid stranden innan vi (givetvis, det var ju fredag) plockade med oss mat från TacoBell på hemvägen. Typiskt nog både godare och billigare än de ”moderna” från finrestaurangen kvällen innan.



Dagen tog sedan sin tribut, så hela familjen sov faktiskt innan 23, därav detta sena blogginlägg, som jag skriver från pool-kanten lördag morgon. Ni har visst snö hemma…. Kul för er. Jag är verkligen avundsjuk. Haha…  Själva beger vi oss nu mot Sarasota/Siesta Keys på västkusten, där sanden enligt uppgift ska vara vit som snö. Känns bättre på något sätt.

Dag 5. Fort Lauderdale. 

Inget blir som man tänkt sig när man reser med barn (och oplanerade vuxna), det har vi ju konstaterat flera gånger och det stämde även idag. Tjejerna tyckte av någon konstig anledning att det var lagom att börja dagen vid 06, och kunde inte tänka sig något annat än att bada i poolen. Eftersom det visade sig bli den hittills finaste dagen vädermässigt sett, kändes det konstigt att tvinga iväg dem till ett shoppingcenter eller på en båttur som vi inte riktigt hade koll på. (Man bör verkligen ha koll innan för att verkligen få ut det mesta av en vistelse här, ifall någon mer än vi råkat missa det.) Alltså blev det en förmiddag i poolen. Igen. Många timmars bad med roliga leksaker som hotellet tillhandahåller, så absolut inget att klaga på, förutom den där naggande vuxenkänslan av att man borde göra mer av en så här långväga resa. Dum känsla, fast Mimi frågade faktiskt i eftermiddags när vi skulle åka till ”Flowida”, så kanske det ligger något i den ändå. 

”Åh, vad skönt, mamma! Titta när jag müser!”

Efter många timmars lek i stark värme och vatten är en tvååring och en fyraåring sen rätt trötta, så då står man inför valet att göra det så bra som möjligt för dem eller för sig själv, och då vinner givetvis de. Precis som det ska vara. Så efter en gourmetmåltid bestående av osaltad spaghetti och köttbullar på rummet, fick Peter köra iväg och kolla gitarraffärer och pantbanker, medan tjejerna sov middag och jag saknade balkong, vilket vi faktiskt inte har här.

Att få igång de sovande damerna var sedan ett jätteprojekt. Helt friska och rätt tidsinställda är de nog ändå inte, så strax var eftermiddagen också till ända, och vi ägnade de sista ljusa timmarna åt mer bad, mer glass och lite fotboll.

Hon har minsann rätt bra klipp i fötterna.

Att ”råka” skjuta bollen i poolen är givetvis det roligaste.

På kvällen bestämde vi oss för att testa en närbelägen restaurang, Village Café, som både TripAdvisor och trevliga Maggie här på hotellet rekommenderade. Vi gick en omväg dit i den ljuvligt ljumma kvällen, (så att undertecknad skulle kunna tömma några pokestops och fånga den sista Bulbasur jag behövde, fast det sa jag inte till de övriga…. ) och det var verkligen mysigt där, fast Mimi slocknade, trots den långa eftermiddagsluren, ganska exakt när maten kom…. så avkopplingen var begränsad. Att äta ”Taco platter” (sex olika taco-fusions) med en hand och en sömnig tvååring i knäet är inte optimalt. Och sen notan. Jag vet att jag är gnällig, och som min fina resvana vän tidigare idag påpekade är jag så klart påverkad av de extremt låga priserna i Polen, där vi är så mycket, men jag kan inte tycka att det är okej att betala 900:- för två Tacoplatters, en (!) barnportion strips/kycklingbitar och dryck/kaffe. Även om det var kul och överlag gott med de annorlunda tacosen, så vill jag för det priset ha oxfilé, en flaska vin och efterrätt.  Typ.

Juldekorationer och 24 grader varmt är så härligt fel.

Taco platter
På ”Village Café”

Mimi verkade vakna till lagom tills vi skulle gå, så på hotellet hämtade vi jordgubbar och vin och satte oss ute i trädgården för att njuta en liten stund till av kvällen. Det funkade i alla fall i ca fyra minuter innan hon mycket bestämt drog iväg mot rummet för att sova. (Varför är det aldrig så hemma??)

Inna uppskattade jordgubbarna

Fina. Och mina. ❤️

Tanken var att vi sen under kvällen skulle kolla upp och bestämma fredagens planer. Det är något slags barnaktiviteter i Hollywood på eftermiddagen och det där med vattentaxi tyckte tjejerna verkade spännande (fast det verkar som om man måste köpa en heldagsbiljett för 250:-/person, och vi vill ju bara åka några hållplatser för skojs skull), så vi får väl se. Vissa av oss (läs: jag) somnade strax efter Mimi, så jag hoppas att planerna är spikade när jag vaknar. Synd att jag redan gjort det bara. Vaknat alltså. Klockan är 03.54 just nu, och det vore nog en hyfsat bra idé att sova en stund till. Wish me luck!

Dag 4. Fort Lauderdale

Idag har vi (inte) gjort Fort Lauderdale. Eftersom vi ju egentligen skulle varit i Orlando nu, har vi inga direkta planer för vår vistelse i Ft Lauderdale. Inte för att vi skulle haft det i Orlando heller, för vi är inte sådana, på gott och ont, men det låter bättre att skylla på något när man tagit sig till andra sidan jordklotet för att hittills bara ha gjort sådant man  likväl kunde ha gjort på Kanarieöarna… Fast med maffigare omgivningar. Vi försöker få barnen att komma på saker att göra. De är ju trots allt två och fyra, så de borde ju kunna komma på något bra, tycker man.  Och det gör de. ”Leka med leja”, står högt i kurs (den Play Doh-lera vi köpte på Five below har använts mer än någon enskild leksak – inkl all Play Doh de redan har – hemma någonsin), liksom bada i poolen och äta glass. Vilket vi gjort. Alltihop. Så idag är de, tro’t eller ej, glada och nöjda. Överlag i alla fall. Dessutom har vi haft ”Dra mig i snoppen-konserter” (plural), bajsat i poolen och kissat i hyrbilsbilstolen. Allt för att imponera på omgivningarna.

”Kolla, mamma, jag gör en kanonkula!” (Eh?)

De försöker inte dränka honom, utan leker tåg.

​​När poolbadandet blev avbrutet av en skur, tog vi oss ut på en promenad längs strandpromenaden. En ovanligt sparsmakad strandpromenad, utan något annat än en trottoar på strandsidan och sedan nästan bara hotell, ganska få (förhållandevis) restauranger och någon enstaka souvenirbutik på andra sidan den vältrafikerade vägen. Vi fick sällskap av en härligt tryckande åskvärme. Vi som hade klätt oss med tanke på regnskuren. Helt klart inte några äkta floridianer ännu. Mimi somnade omedelbart, hon var ju trots allt vaken till efter 23 igår, och Inna hittade ytterligare en ödlekompis (”Lillödlis” så klart), lekte en stund på en lekplats vid stranden och fick känna på kraften i en Atlant-våg. Om vattnet var kallt eller inte förtäljde inte historien, men det skvätte i alla fall på byxorna. 

Lillödlis

Hade fotografen varit en smula uppmärksam hade detta kunnat bli en riktigt rolig bild…
Gah!!! Jag har inte bara glömt smink, smycken och vigselring, utan också halva min personlighet; solglasen som alltid (alltid!!) sitter klistrade i pannan på mig. Jag förstår nu hur Jason kände det utan sitt hår.
Finns det något gulligare än sådana här hand-i-hand-bilder?

Idag blev faktiskt dagen då vi utan missöden (om man inte räknar att en familjemedlem sov så klart) satt ner på en restaurang och åt. Det var t.o.m både gott och trevligt. Fast (nu är jag där igen) 65 dollar (över 600:-) för en sallad, ett glas vin, spaghetti bolognese, en öl, pasta penne med ketchup (!), en flaska vatten och två kaffe…. det är mastigt. Det var liksom ingen lyxkrog. Inna lärde sig den viktiga frasen ”do you have” (ice cream kunde hon redan) och briljerade i ”vänta-på-maten-leken” att räkna flest bilar i en viss färg (den har säkert ett namn) och vi fick återigen veta hur mycket roligare det är med flickor än pojkar. De flesta som börjar prata med oss säger just det, så det måste ju vara sant. (De träffade inte tjejerna igår dock…)

Tja, varför inte….? (Hade det börjat regna hade de säkert plockat fram varsin öl och låtsas som om det regnade.)

Även om det är väldigt dyrt så får man i alla fall mycket mat för pengarna.

Eftersom Inna tyvärr fick nedslående besked på sin nyinlärda fras var nästa plan given.Glassjakt. Hur det nu kan vara ett problem på en strandpromenad. Vi frågade servitrisen som hänvisade oss till den närbelägna och enligt uppgift fantastiska shoppinggatan Las Olas. Den hade vi hört talas om, så vi traskade åt angivet håll, och glömde att amerikaner alltid förutsätter att man är bilburen. Las Olas var i denna änden väldigt vacker med sin marina och sina hus, men man hittar ingen glass i villakvarter, hur fashionabla de än är, så vi fick vända, och när vi väl hittade det perfekta glasstället hade hon som skulle ha glassen somnat, medan hon som inte ätit någon lunch hade vaknat. Total osynk! (Men hellre osynk med varandra än med hela världen som det ju varit i några dagar.)

100% osynk
Kolla in båten (skeppet, hade nog Saga Norén hävdat) till höger om huset…!


Det fick bli glass och bad (och lera) på hotellet i några timmar till allas förnöjelse, och därefter tog vi en kvällstur med bilen för att verkligen kolla in (rätt ände av) Las Olas och en hyfsat närbelägen galleria. Det är fortfarande svårt att vänja sig vid att solen går ner vid 17.45, för det blir verkligen rejält mörkt direkt och känns overkligt att åka iväg och handla med barnen. Mörker är ju annars ingen bristvara för oss nordbor, men mörker och 26-gradig värme är det. Gallerian vi besökte var amerikanskt jättestor och flådig, och relativt tom. Fler än vi som upplever det som dyrt att handla kanske? Shoppingparadiset Sawgrass Mills (Floridas näst största?) ligger ju bara 40 minuters resa härifrån, men vi vet inte riktigt om vi ens ska bry oss om det. Någon som har erfarenhet av det och kan tipsa?

Strax innan vi fiskade lite… (Lägg märke till solglasen.)
Jag fångade den – med risk för liv och lem – på bild. Blicken. Blicken med stort B. Blicken som kan få vem som helst att skälva av rädsla. Blicken som bara en fyraåring som blir fråntagen sin iPhone för att hon ska behöva uppleva något på en semester kan leverera. Den blicken.
Tilläggas skall att så fort vi skulle gå klappade hon blixtsnabbt lejonet och sken (i smyg) upp som en sol…..
”Jag klappar henne! Jag klappar lenonet!” 
Jag trodde faktiskt att det bara var på film som biografer såg ut så här. Ljuvligt ju.

All in all får det nog räknas som en bra dag idag. I morgon hotar Peter med att det står gitarraffärer på schemat, så det kan ju bli spännande. Vi har flera gånger tidigare hittat riktigt coola ställen som vi aldrig annars hade kommit i närheten av när vi varit på gitarr-, pärl-eller garnjakt, så det behöver inte vara lika tråkigt som det låter.  Och skulle det vara det så har vi ju alltid Play Doh.

Dag 3. Miami – Hollywood – Fort Lauderdale

Idag skulle vi, enligt originalplanen, ha lämnat West Palm Beach för Orlando och parkerna,  men i stället lämnade vi Miami för Fort Lauderdale. Som sagt, om detta är ett grovt missgrepp eller inte lär vi väl egentligen aldrig få veta, men barnen känns lite för små för att till fullo uppskatta parkerna ännu.

Dagen verkade lovande när vi allihop vaknade runt halv åtta efter en hyfsad natts sömn, men nej, antingen är barnen väldigt påverkade av jetlag och hostande eller så har de helt enkelt förvandlats till små monster. Kanske något med vattnet? Var det inte så med Gremlins? Allt vi ska göra måste innebära kamp. En fyraåring som står och blänger under lugg med den ilsknaste blick jag sett sedan jag såg mig själv i spegeln i liknande situationer för x antal år sedan och en tvååring som verkar finna nöje i att bryta ihop över typ vad som helst. Fantastiskt. Och själv, utbildad pedagog som man är, hör man sig hota med att åka hem till Sverige med omedelbar verkan. Jomen.

Ner till poolen tog vi oss i alla fall innan utcheckningen, och där var lyckan gjord, för Ödlis hade nu fått en kompis, en större ödla, som givetvis genast döptes till…..wait for it….tadadadam…. Storödlis!

Storödlis…
De är inte alltid arga, tack och lov.

  Bomärket vi alltid lämnar efter oss efter att familjens äldsta kvinnliga deltagare har duschat… Ett måste innan man checkar ut.

Färden gick mot Hollywood (ja, det heter faktiskt så här också) där det skulle finnas en trevlig strandpromenad. Vägen dit var lika uppseendeväckande som alltid. Hur många palmer, miljonärsvillor och fantastiska vyer kan här egentligen finnas? Även första intrycket när man kom ut från parkeringsgaraget till det myllrande strandlivet utanför Jimmy Buffets stora ”Margaritaville-komplex” i Hollywood var ”wow, det är här man ska vara”, men sen är det ju ofrånkomligen så (även om jag inte vill vara negativ och tråkig) att de flesta strandpromenader i turistorter är ungefär likadana. Där säljs ungefär samma dåliga mat till överpris och småbutikerna lockar med ungefär samma grejer som man inbillar sig att man inte klarar sig utan och sen undrar varför i hela friden man släpade hem… Det VAR dock en trevlig och välskött strandpromenad och det var kul att se de otroliga monsterstrandstolar och strandtält som mer eller mindre hade byggts ihop till små byar i sanden. ”It’s always five o’clock somewhere.” På en scen i Hollywood….

”Let it go, let it go, let it gooooooo” (Skön omväxling från de mer obskyra sångerna…)

På strandpromenaden tog vi sen till slut äntligen vår efterlängtade restauranglunch. Inte utan hinder, givetvis, för inget barn skulle så klart ha någon mat eller ens sitta ner, vad inbillade vi oss, men okej blev det i alla fall. Och vi satt bra till på första parkett när vädret bestämde sig för att spela alla soldyrkare ett spratt och lät himlen öppna sig. Från sol till ordentligt ösregn gick vääääldigt snabbt, så det var ett skådespel i sig. Lunchen då? Jo, sisådär 500:- för hamburgare med vatten och två relativt orörda barnportioner. Det ska kännas att man lever.

Stranden vid ett-tiden
Samma strand sju minuter senare
Och så finns ju alltid dessa. De som bara tar en öl till och låtsas att det regnar…

På resan mot Fort Lauderdale fick vi vara med om en broöppning, som i alla fall gav mig svindel. Jag kände faktiskt inte minsta lust att ha Bruce Willis eller Sandra Bullock vid ratten. 

Ganska nöjd med att få sitta framåtvänd.

Första intrycket av Fort Lauderdale med sina kanaler och öar var synnerligen positivt. Sen blev det lite mer turistigt ju närmare hotellet vi kom, men det verkar lugnare än Miami Beach, så jag tror vi kommer att trivas. Hotellet (Aqua) har vi valt på grundval av ett par mycket positiva recensioner, och det verkar riktigt bra! Vi bor i en ”svit” med separat sovrum och fullt utrustat kök, och har en pool bara ett par meter utanför dörren. Denna (poolen, inte dörren) visade sig vara ett par grader varmare än vår förra så helt plötsligt blev de där ungarna som igår skrek hysteriskt över några droppar duschvatten i ansiktet, veritabla vattendjur. 

Tyvärr måste jag konstatera att mitt yngsta barn även idag varit ett sådant där barn som jag brukar skaka på huvudet åt och lite överlägset tänka att föräldrarna kanske skulle hålla hemma tills det kan uppföra sig… Hon gallskriker ostoppbart åt allt som inte går hennes väg, och finns det inget hinder så uppfinner hon ett. Det borde vara roligt med ett barn som av sina lungors fulla kraft skriker att hon inte vill ha glass, men det är det inte. Inte alls. Speciellt inte på hotell. (Utom på nyårsdagens morgon med de hårdfestande tyskarna som festat hela natten i rummet ovanför vårt så klart.) Må beteendet höra ihop med tidsomställningen…!! (Nej, jag vill inte läsa i kommentarerna att det är tvåårstrots och att det kommer att vara så här tills hon är femton. Jag vägrar.) Sen är hon givetvis världens mysigaste mellan varven. Jag funderar på om det är evolution och/eller överlevnadsinstinkt…..

Kvällen ägnades åt proviantering i ett närbeläget Publix och åt discodans i köket. Babblarna och Gummibjörnarna är faktiskt underskattade som entertainers.  Vet inte riktigt om det kan sägas att föräldralaget vann eller förlorade eftersom den hemliga agendan ju var att hålla motståndarna vakna till lagom sängläggningstid. Yngsta lagmedlemmen somnade i alla fall betydligt senare än den äldsta i föräldralaget….  Själv sitter jag nu här i min ensamhet (äntligen) och tar hand om min kropp. Det står ju wholegrain, så måste vara nyttigt! På återhörande!

Lite sugen på att ta fel bil utanför affären….
”Jag är en gommibjörn, jag är en gommibjörn. Prutt.” (Mitt tillägg för att även få med mig kiss-och-bajs-tvååringen, och det satte sig. Rejält.)

Det står faktiskt wholegrain.

Dag 2. Fortfarande antiklimax.

Då har vi kommit till dag 2 (eller egentligen 3) på vår resa, och det går väl inte att påstå att förutsättningarna är helt idealiska. Vi verkar inte ha blivit magsjuka, tack och lov, utan slipper nog undan med lite gliringar från en viss fyraåring om att vi inte borde försöka tvinga henne att äta, men det hostas och snörvlas friskt, vilket också gjort att vi (barnen) inte riktigt lyckats vända dygnet riktigt. Båda vaknade i natt vid 04…  Våra planer (förutom ödlejakt) var egentligen att besöka Miami Zoo idag, men det var ganska tydligt att det inte skulle orkas med, så det fick bli hotellpoolen en stund på förmiddagen i stället.Jättesmart med halvsjuka barn, vi vet, men vad gör man? Det är i alla fall nära till rummet, vätska, torra kläder och sängar.  Det blev en lyckad förmiddag då faktiskt HELA familjen badade (kors i taket!), vi kunde mata vår kompis ”Ödlis” med kex och alla var glada, nöjda och aningens snoriga.

Att vi är nästan helt ensamma vid poolen och att här inte finns några andra svenskar får man vara ganska glad över när barnens favoritsånger just nu är ”Det här är en vicka rumpan-affär” och (vem som nu har lärt dem) en som bl.a. inkluderar att ”hoppa upp på bocken” och ”dra mig i snoppen”….. (!), vilket framför allt Mimi mycket entusiastiskt skanderar dagarna i ända.

Brigitte Bardot?
Baywatch?

Borta med vinden?
Bildbevis! Peter har badat 2017!
Badpojke
Bildbevis! Undertecknad har badat 2017. Typ.

Invaggade i falsk säkerhet av den trevliga förmiddagen bestämde vi oss för en spontan utflykt, och trodde dessutom att vi skulle kunna få till lunch någonstans lite på en höft. Varför lär man sig aldrig att det inte funkar så? Det är ju inte så att det går på fem minuter att komma iväg när det ska kissas, bytas kläder, diskuteras om varje steg på vägen med obstinata barn (varför går de alltid från samarbetsvilliga, söta änglar till ångestväckande bromsklossar med en vilja av stål just när man ska iväg?), packas ner extrakläder och man dessutom ska försöka förutse och planera för sju oförutsedda steg på vägen. Dessutom ska ju en fyraåring ”bara” det ena eller andra och en tvååring måste säga nej till allt fyra gånger innan hon entusiastiskt går med på att det är en jättebra idé.

”Vi ska bara leka lite till, vi lovar.”
Vår coola hyrjeep, hotellrummet och den fantastiska ryggsäcken och kassen från Ikea, som inte tar någon plats, men går att packa massor i.

Till slut kom vi i alla fall iväg, bestämde oss för att köra mot ”Downtown Miami” och coola Wynwood, men att ta vägen igenom Miami Beach för att få lite riktig Miami Vice-känsla. Jättebra idé, förutom att Mimi (givetvis, vad trodde vi?) somnade direkt. Nåja, vi fick i alla fall precis vad vi var ute efter, massor av coola vyer, otroliga båtar, villor i miljondollarklassen, palmer, hotell, hotell, hotell och hotell.  Och massor av konstverk av vitt skilda slag. Miami verkar vara som Barcelona, en stad som satsar på kultur för alla (även om givetvis inte ”alla” har råd att bo i Miami), vilket verkligen förhöjer upplevelsen av staden. 

Ju längre ner mot South Beach vi kom, desto hungrigare blev vi, samtidigt som trafiken tätnade och parkeringsplatserna lyste med sin frånvaro. Klassiskt scenario alltså. Till slut panikändrade vi gps:n och styrde kosan direkt mot Wynwood. Inte för att det är mycket enklare att hitta parkering där, men slutligen hittade vi en och lyckades även lista ut hur vi skulle betala. Nu MÅSTE vi hitta mat fort. Haha…. Mimi vaknade, Inna somnade och vi var snåla nog att inte slå på mobildata för att hitta rätt med hjälp av Google Maps, utan gav oss av på måfå. I helt fel riktning, skulle det visa sig. Vi fick i och för sig se otroligt mycket cool ”open air art”, otroliga hus och väggmålningar, men kunde inte riktigt till fullo uppskatta det på tomma magar. Wynwood är industriområdet som förvandlats till ett av världens största utomhusgatukonstområden med enormt mycket cool graffiti, fantastiskt utsmyckade hus, massor av gallerier, antikaffärer m.m (Edward Blom med familj besöker området i senaste När och Fjärran-omgången, för den som vill veta mer). Det förtjänar definitivt bättre än en panikjakt på mat med halvsjuka barn. Pinsamt nog lämnade vi t.o.m en restaurang efter att ha tittat på menyn. En spaghetti Bolognese för 220:- när man bara vill ha något snabbt, enkelt och barnvänligt är ganska mastigt. Men som sagt, fantastisk konst och coola omgivningar fick vi verkligen med oss.

Coola fåglar i en trädgård i Wynwood
Ett regnbågshus skulle vi också ha, tyckte Mimi.

Lekland the American way…

The Wynwood Walls, otroligt coolt utomhusgalleri.

Svårt att säga vem som är coolast…. 

Mimi fick smak för poserandet. 

Hur det hela slutade? Jodå, när vi väl hittade det centrum vi letade efter (en minut från vår parkering) var vi så stressade, hungriga, varma och uppgivna att vi i stället för att testa en riktig restaurang, tog bilen till närmsta Wendy’s drive thru och köpte snabbmat som vi åt i bilen…. Förmodligen varken första eller sista gången det händer, men det måste erkännas att det vore trevligt att snart sitta ner på en restaurang och äta lite riktig mat. I morgon styr vi kosan mot Fort Lauderdale. Det är kanske där det händer.

Är det förresten någon som behöver råd om hur det fungerar att få två utmattade barn (som INTE vill ha vatten i ögonen) rena i ett klassiskt amerikanskt badkar utan handhållen dusch och där proppen är sönder, bara skicka ett mejl…

Dag 1. Antiklimax. 

Vi anlände ju till Miami ganska sent på nyårsafton med sovande barn, som blev ganska ledsna barn när vi väckte dem, så den dagen räknar vi nästan inte. Vi gick bara till första bästa mataffär (Whole foods) och köpte en flaska Prosecco (måste ju ändå skåla i något bubbligt på nyårsafton), lite vatten, frukt och en mycket enkel frukost. Och baxnade när vi kollade kvittot. Det kostade över 600:-! Jag måste erkänna att detta i alla fall påverkar mig. Jag älskar att gå i vanliga stormarknader och och handla som ”vanligt folk”. Att testa sådant som inte går att köpa hemma eller sådant man (nästan) bara glufsar i sig på semester. Men när en påse vanliga frukostbullar kostar 40:- och ett litet paket smör 35:- är det lätt att hålla sig för skratt. Jag hoppas att jag kommer att vänja mig och inte låta detta förstöra semestern.

Av naturliga skäl blev vårt nyårsfirande ganska begränsat och hela familjen sov innan klockan åtta.

Tre trötta tjejer utanför Whole foods under (det svenska) tolvslaget.

Första riktiga dagen skulle alltså bli nyårsdagen. Det verkade lovande. Barnen sov, trots allt, mer eller mindre hela natten och även om det inte åts så mycket till frukost kunde vi bege oss ner till den efterlängtade poolen vid niotiden.

”Jag vill ha säx, mamma”. (Uttalet av ”kex” är inte klockrent, så ibland är man glad att omgivningen inte förstår. 
”Detta är så mysigt, mamma!”

Vädret var perfekt. Överlag sol och lagom svalkande vindar, men poolen var inte uppvärmd, så speciellt mycket bad blev det väl egentligen inte för våra bortskämda badkrukor till barn. Kanske tur, för familjens yngsta medlem började se lite hängig ut, och ja, givetvis var gårdagens feber inte ett utslag av flygplansluft som vi hoppades, utan hon däckade i sängen utan att vi ens hann tänka på lunch, samtidigt som storasyster klagade över ont i örat. Ridå. Det fick bli att hämta mat på närliggande pizzerian Steve’s och givetvis glömde vi regel nr 1 när det gäller restauranger; beställ det de heter, och gav oss på spaghetti i stället för pizza…. Dåligt val, men vitlöksbrödet och salladen var jättegoda. Resten av dagen tillbringades mest på rummet. Det är vid sådana tillfällen man är extra glad över balkong och bra wi-fi…

På kvällen var båda barnen piggare, så då gick vi i alla fall en promenad och kollade in omgivningarna. Det är ju faktiskt vinter här också, så solen går ner redan vid 17.45, men det är så klart härligt ljummet. Att amerikanerna är ett bilåkande folk verkar stämma, för vi mötte bara två gående personer under hela vår timslånga promenad. Däremot såg vi några fler ödlor och hittade ett lekland, så tjejernas önskemål inför morgondagen är glasklara. Jaga ödlor och gå på lekland. Med tanke på att antiklimax-dagen avslutades med en spya (förhoppningsvis, snälla, snälla, framkallad av dålig mathållning, för mycket ”stackars sjuka barn på semester-godis/glass” och föräldrar som tvångsvägen försökte få i matvägrande barn lite mat) får vi väl se hur det blir med det. Dagens antiklimax kanske kommer att framstå som en västanfläkt….  Vi håller tummar och tår!

Bara vi och en och annan ödla på trottoaren
Det är något med palmer och ljumma kvällar
The red lobster och en fantastisk måne, som inte riktigt kommer till sin rätt på bild
Definitivt fler bilar än människor i sikte
Bara i Amerika… Ett djur-spa. Älskar namnet.